En Tvärsares Tankar Om Livet

Jag läste på rådets hemsida att det ska hållas en nationell jamboree år 2022.
Först tänkte jag väl inte så mycket på det.
Men sen slog det mig.
2022.
Jag är fan 32 år gammal då.
Typ hjälp?
Jag brukar få panik när jag tänker på 2011…

men 2022. Hjälp. Då ska man ju ha man, barn, jobb och villa liksom.

Och hur fan åker man på läger när man är 32 utan att tycka att det är sorgligt? Man går omkring på lägerområdet och tittar på alla ungdomar mellan 15 och 18 som upplever något av det bästa man kan göra. Och man vet, man vet att det där får man aldrig tillbaka. Man har redan upplevt allt det där, och nu finns dom stunderna bara i ditt huvud.

Just nu försöker jag intala mig själv att jag kommer stå där och gläjdas över alla mina minnen. Men jag är ganska säker på att någon del av mig kommer tycka att det är extremt sorgligt. En ganska stor del.

Herregud. Jag vill inte bli gammal.

Inte världens bästa dag direkt.
Min mobil är död.
Jag dödade den.
Fast den dödade sig själv först.

Egentligen är den inte död. Jag tog ut batteriet. Egentligen ville jag slänga den i väggen, men det kändes mest korkat. Så jag slet ut batteriet istället. Då kändes det lite bättre.

So just give up.

Har ni fortfarande inte sett Magnolia så tycker jag att ni ska göra det.

Min dag har bestått av balprat. En himla massa balprat. ”Jag tror att du skulle passa i en röd klänning.” ”Aa, och du borde typ ha en midnattsblå.” ”Kan man ha en blå klänning om man har gröna ögon?”
Det är ju bara typ ett halvår kvar till balen. Om jag ska behöva höra det här varje dag i ett halvår kommer jag bli galen. Jag kommer ta livet av mig.
Bara så ni vet.

Så jag gjorde ett försök. 
Och det fungerade.

Radioskuggan har upphört.
Och det känns så himla bra.

Ja.

Min lördagkväll var fett värd. Ifall ni undrade.
Jag, Gabriella och Viktor dansade och sjöng till Håkan Hellström i en nedsläckt gympasal.
Ibland är det precis vad man behöver.

Vänner, Håkan Hellström och en nedsläckt gympasal.

Uffe: Är livet hårt?
mli: Inte mer än vanligt. Det är jag som är för mjuk.

Det blev inte mycket religion gjort idag kan  jag säga.
Timo landade i min brevlåda och sen var jag liksom upptagen hela dagen.

Så religionen kommer gå åt helvete imorgon. Men vad fan. Det är ju inte ett riktigt tema om jag inte sumpar något…

Ungefär så lång tid ska jag spenderna i skolan idag. Men om man räknar med att jag måste ta mig till och från skolan också så är vi uppe i 2,5 timme ungefär.

Jag har nu kommit fram till att jag får minst dubbelt så mycket gjort om jag stannar hemma idag.

Bara så ni vet.

Det skulle man nog kunna påstå att jag är.

Superdeppen är här. Extremt mycket här.

Jag saknar honom så det gör ont. 

Jag hade lovat mig själv att det inte skulle bli så här. 
 
Men så fort jag såg honom stå där i vinternatten så var jag körd.

Hopp. Detta ständiga jävla hopp. Jag vet ju att det inte funkar, men det är ändå någon lite jävla del av mig som hoppas. Vad jag hatar det.

Han har gått mig i blodet, igen.

Jag googlar substantiv. Så fånigt är det här.

Fast jag har i alla fall fått bekräftat att hårincidenten inte var fånig.

Jag ska åka bort i helgen. Och det är lite hemskt. Inte själva bort åkandet, men att komma hem igen.

Jag ska träffa några utav av dom finaste, och vi kommer ha det himla fint också. Sen kommer jag träffa nya människor. Vi ska ju gå en kurs ihop, jag kanske har en ny bästa vän på söndag. Vem vet?

Söndag kväll kommer vara sorgligt, för jag kommer säga hejdå till fina människor och inte veta när jag får se dom igen. Men alla minnen från helgen kommer vara färska och det enda jag kommer kunna tänka på är hur kul vi hade det.
Jag kommer vara aspepp på måndag. För jag kommer tro att jag kan ha lika roligt i skolan som jag hade det i Kristianstad. Men icke. Det vill sig liksom inte.
Efter rådsmötet var det så. Jag gick omkring och hade svinkul, drog en massa internskämt som hade varit asroliga om Marika och Tunkis hade varit närvarande, men mina klasskamrater fattade ju liksom ingenting. Och efter ett tag blir det bara tråkigt. Och sen blir allt tråkigt. Supertråkigt. Superpeppen vänds till superdepp.

Så kommer min nästa vecka se ut. Men det struntar jag i nu. För nu vill jag bara att klockan ska bli 17.03. Då går mitt tåg. Sen vill jag att hon ska bli 19.37. Då är jag framme i Kristianstad. Hos Uffe. Sen vill jag att hon ska bli 20.37. För då kommer Marika till Kristianstad. <3 Och sen ska vi skratta och kramas hela helgen. Åh. Det kommer bli toppen. Jag vet det.

Jag är borta hela helgen. Somliga skulle kalla det en ”bloggpaus” för dom tror att dom är viktiga och att folk bryr sig.  Jag är inte särskilt viktig, men somliga kanske bryr sig ändå. Och då ska dom få veta att jag är borta på äventyr hela helgen.

Having the time of my life lix.