En Tvärsares Tankar Om Livet

Jag dör. Jag dör. Jag dör.

Jag har fått finaste skivan i min brevlåda. Jag lyssnade igenom två låtar. Var beredd att lägga mig ner och dö redan då. Sen slog jag på låt nummer tre. Oj. Det finns inte ord. Det. Finns. Inte. Ord.

Alltså. Jag hulkgrät mig igenom hela stycket.

Ni förstår inte hur fint det är. Det är en människa som har tagit No End, Absolutely no Decorum, Echo Chamber och självklart Calleth You, Cometh I. Sen har har skrivit ihop det till ett klassiskt stycke. Alltså. Jag vill dö.

Jag kan inte skriva.

Spela det på min begravning bara så är jag nöjd.

Vi hör signaler vi inte förstår
Som väcker känslor vi inte förmår

Solsystem till nervsystem
15 sekunder av allt
Från genombrott till sammanbrott
15 sekunder av allt

Mina problem har skaffat sig egna drömmar
Mitt synsätt har spruckit upp och fått nya lösa sömmar

15 sekunder av allt

Jag lyssnar på en låt som låter som sommaren. Ni vet när man är så lycklig så att ledsna sånger bara gör livet bättre. Eller jag vet inte om ni vet, men jag vill tro att ni vet.

Jag måste prata. Jag vill inte prata, men måste man så måste man. Du och jag har undvikit det så länge att jag knappt vet vilka vi är längre. Allt jag vet är att helt plötsligt handlar hela mitt liv om dig. Igen.

Låten går på repeat. Just nu börjar det magiska pianot spela igen. Jag försvinner. Eller. Jag önskar att jag försvinner. För det jag egentligen gör är att önska att vi kunde försvinna. Du och jag. Problemet ligger dock i att du aldrig skulle offra så mycket för mig som jag skulle offra för dig.

Fast det vet jag egentligen inte. Jag har haft fel om oss tidigare. Problemet ligger i att vi aldrig pratar och att jag antar. 

Att jag antar fel. Hela tiden. 

Gråten i halsen. Jag förstår ingenting. Jorden snurrar, men jag står still. Allt rör sig, folk skriker, jag letar efter ett samband, en förklaring. Där är du. En trygg hand i folkmassan. Någon att lita på, luta sig mot. Någon som tar hand om mig när andra sviker. Någon som förstår.

Pianot igen. 

Gå inte. Lämna mig inte. Försvinn inte.

Ett leende och en dörr som stängs. Steg som försvinner bort i evigheten.

Det är svårt att hålla koll på någon som faller genom himlen.

Piano. Mer behöver jag inte säga va?

Livet går vidare. Tiden läker alla sår. Tveksamt min vän. Tiden läker inte alla sår och vissa sår kanske inte ens är menade att läkas. Vissa sår kanske ska vara en evig påminnelse om något som en gång i tiden var fint, vackert, skört och alldeles, alldeles underbart.

Men om det är något tiden lär oss så är det att livet inte är en saga och att det är sällan någon lever lycklig i alla sina dagar.
Och det enda jag egentligen ville säga är att jag saknar dig. Och då finns du egentligen här hela tiden. Du borde inte vara saknad. Men det är du. Och det enda jag kan tänka på är hur mitt liv kommer se ut när du är borta. När du borde vara saknad. Hur mycket jag kommer att sakna dig då.

Piano.

Jag hatar att du inte är här precis nu. Jag hatar att jag inte vågar fråga.
Jag hatar att jag inte hatar dig.

Piano.

Saker som snurrat i mitt huvud ett bra tag. Saker som man kanske inte borde säga högt. Men jag måste. För då kan jag inbilla mig att vi har pratat och då blir mitt liv lite lättare. För en stund.

Det är ju ändå ingen som förstår.

Var inte rädd. Jag vet vad du tänker. Det kommer aldrig hända. Du kan andas igen.

Jag ska sluta nu.

Man ska inte leva i en illusion. Det är inte bra för hälsan.

Har jag hört.

Jupp. ”Kulturskolan” firade 60 år. För mig kommer det nog alltid heta Musikskolan.

I vilket fall så var Kammarkören där och sjöng. En låt, eller egentligen två, men den sista räknas inte. Konserten var väl typ två timmar. Det betyder att man får väldigt mycket dötid. Dötid som man spenderar bakom scenen. Åh. Det är fantastiskt. Sitta i en soffa och snacka skit med Theo och Kristian. Hyscha åt små barn och bli hyschade själva av ljudkillar. Minnas hur det var när man stod på scenen när man var musiklekare och sjöng om en bombardong när Musikskolan fyllde 50. Vackert.

Det är som sagt något speciellt med att springa runt bakom scenen. Jag tror det sitter i från musikklasstiden. Då man verkligen inte fick komma i närheten av att gå bakom scenen. Det gör att det känns lite rebelliskt.

Sen är det den där känslan man har precis innan man går in på scen. Känslan av att man skulle kunna ta över världen. Sen sträcker man på sig och börjar gå. Ställer upp sig. Sträcker på sig. Hör hur stråkarna sätter igång. Sträcker på sig lite mer. Harklar sig. Rullar lite på axlarna. Tittar på sin dirigent. Väntar på slaget. Räknar. Andas in… Och sen glömmer man allt. Det finns ingeting förutom en själv, ens körkamrater och sin dirigent. Det är magiskt. Känslan av att man gör någonting jävligt bra.

Nu kom jag på ett ord som faktiskt passar in här. Jag har läst om det, men aldrig riktigt kunnat komma på när eller om jag har känt det. Flow. Mina lärare pratar bara om det tillsammans med sport. Att det är det man känner när man är jävligt duktig på sin sport typ. Men här har vi ju ett alldeles klockrent exempel som inte har med sport att göra. Heja mig.

Och ja. Efter mycket om och men så lyckades jag ta mig hem. Andreas och jag lyckades ta oss ut till Maria utan att dö. (Jag var jävligt orolig ett tag kan jag våga påstå.) Och sen satt vi och drack vin på en plats som jag inte tänker nämna. Det började bra och sen gick det liksom utför. Jag vet inte riktigt vad som hände och vi har lovat att glömma bort det. Så vi behöver ju egentligen inte ens nämna det alls. Jag tyckte i alla fall att vi hade roligt större delen av tiden.

Nu ska jag försöka pussla ihop saker.

Hoho. Här sitter jag och lyssnar på Guldet Blev Till Sand. Spännande, Spännande.

Jag mår bra. Jag borde vara stressad och orolig, men det blir liksom inte så. Så nu har jag nästan ångest över det faktum att jag inte har ångest.

Jag som var hans kamrat, jag tog honom över land och hav!

Jahopp. Jahopp. Jag tycker om mina muppar. Jättemycket.

Åhå. Nu blev det Cabaret. Maybe This Time. 
För övrigt ser jag månen från mitt fönster. Det är fint.

Jag vill ha sommar, sol och ledighet. Tomma dagar, veckor, månader! Eller i alla fall en månad som är jävligt tom. Eller midsommar ligger ju där och spökar. Eller inte spökar, men det är ett roligt uttryck. Jag vill. Eller aa, ni vet vad jag vill. Det är en plats. Och känslor är läskiga. Jag vet inte när det hände, men plötsligt insåg jag liksom att det måste vara så det ligger till. Och det är inte helt okej. Dumma pojkar.

Jag bläddrar igenom konfbilder från Vässarö. Jag var inte ens där och jag blir ändå lite ledsen när jag ser på bilderna från dagarna när dom åkte hem. Jag känner inte ens folket och det gör ändå ont i hjärtat när man ser fotokommentarerna om hur mycket dom saknar varandra. Fast det som gör mest ont är dom uteblivna kommentarerna. Tjejerna som har skrivit hur mycket dom saknar ett gäng pojkar. Inte ett enda svar. Inte. Ett. Enda. Alla pojkarna är ändå taggade. Ingen har svarat. Jag kan känna smärtan. Usch.

Men om jag skulle sluta med det här kanske?

Oh. Vet ni vad det bästa skulle vara? Om jag slutade tänka. Det skulle vara vackert. Jag ska sluta tänka lite i sommar. Eller jag ska sluta tänka på jobbiga saker. Det vill säga skolan. Jag ska sluta skolan! tada! Problemet löst. Jag är så jävla smart.
Jag ska fortsätta tänka på roliga saker. Som t.ex… Ja, nu kommer jag ju självklart inte på något. Men jag brukar kunna tänka på riktigt roliga saker.

Nu ger jag nog upp tror jag. Jag skulle vilja skriva något fint, men det brukar inte funka så här dags på kvällen. Det funkar bättre lite senare. När jag lyssnar på fin musik och tänker på människor jag saknar. När man blir så där fint olycklig vet ni. Då kan jag skriva riktigt fina saker skulle jag vilja påstå. En del uppdiktade, en del riktiga. Det är det som är så magiskt när man skriver, man behöver inte tala sannning.

Nu sätter jag punkt.

. (hihi)

Ryggtavlor är farliga saker.

Jag höll tal idag. Pratade fint om scouting. Det gick asbra. Så nu sitter jag på min veranda och firar. Glass och The Kooks. Solksken är det också. Det blir inte mycket bättre än så.

Ola Salo mina vänner. Ola. Salo.

HerreminJesus liksom. Jag skulle kunna börja gråta bara genom att lyssna på Getsemane. Förstår ni hur det skulle ha varit om jag faktiskt hade sett musikalen? Katastrof.

Jag ska gå i döden för dig!

Det liksom skär i hela kroppen. Så fantastiskt jävla bra.

Ett litet recept från mig till er.

Ta några goda vänner.
En bil.  
Lite cash.
En affär.

Ta dom goda vännerna och stoppa dom i bilen. (För bästa resultat bör en av vännerna ha körkort) Kör till närmsta affär. Väl där tar ni pengarna och införskaffar följande saker:

Choklad
Bananer
Läsk (Gärna lika många liter som ni är personer)
Tändstickor
Marshmallows

Packa ihop allting i bilen och bege er till ett ställe där man kan plocka upp en stereo. (Musik hade ni självklart med er från början) Hämta sedan upp ytterligare en kamrat och bege er sedan ut mot landet. Lyssna på musik på hög volym i bilen. Sjung hellre än bra.

När ni nått ert mål så fixar ni skarvsladdar så att ni kan lyssna på musik vid eldstaden. Plocka fram ved ur vedboden. Elda. Grilla marshmallows och chokladbananer. Posa fånigt inför kameror. Dansa fult.

När ni känner att det är dags att tänka på refrängen så packar ni ihop. Här är det väldigt viktigt att komma ihåg att inte skrämma upp varandra eftersom både öron och halsar kan ta skada när folk skriker.

Åk bil i natten och sjung hellre än bra. Stanna på Max och ät pommes. Ta gärna en sväng förbi en del fält och skratta åt fjortisfyllorna. Lämna av diverse blöjbarn i tid hos sina föräldrar. Skjutsa hem folk som bor långt bort. Häng lite hemma hos folk som bor långt bort. Ligg gärna och mys i stora sängar. Gå inte barfota när det är frost ute.

Åk hem.

Lägg märke till att alkohol inte ingår i detta recept för en riktigt lyckad kväll. Glöm inte bort att lukta riktigt mycket rök.

Typ så mina vänner.

God natt.

Idag har jag införskaffat en ny cykel. Eller, mina päron har införskaffat en ny cykel åt mig. Den är svart, heter Karin och kommer från Varberg. Finfin är den. Sprillans ny också. Det var längesen jag fick en helt ny cykel. Begagnat is the shit liksom. Men nu har jag en ny cykel och tänker inte klaga för den är såååå hiiiiimlaaaaa fiiiiin.

Och jag vet att jag tjatar om Vässarö på ett jävligt osexigt sätt, men nu har jag nästan fått med mig en till trevlig (klar underdrift) människa till den där fantastiska platsen. (Ännu en underdrift) Och det här kommer bli toppen! Om människan får en plats vill säga. Människan kan ju ändra sig och ön kanske säger nej. Det vet man ju inte. Men mina kontakter säger att ön troligen inte kommer säga nej. Äsch. Vi håller tummarna helt enkelt.

Puss och god natt. I helgen som kommer ska jag reda ut mitt liv. Önska mig lycka till.