En Tvärsares Tankar Om Livet

Fy fan. Jag vill dö lite. Så fruktansvärt jävla jobbigt. Det är inte roligt just nu.

Men det finns ljusglimtar. Min fina kammarkör till exempel. Mycket fint. Extremt fint.
Det är dom som kommer rädda mig imorgon. När jag vill dö lite mer. Då kommer vi skratta åt eländet ihop.

Och då kommer allt kännas mycket, mycket bättre.

För övrigt har jag varit vaken sen klockan fem imorse. Kul grej. Verkligen. Nu är klockan 22.48. Jag är liiiite trött skulle man väl kunna säga.

En trött och irriterad mli på en katastrofal gångträning, är inte jättekul. Ifall ni undrade.

Jag älskar er.

Vi är jävligt elaka ibland och visst har vi svikit varandra.
Men vi kommer alltid tillbaka.

Alltid.

Och därför älskar jag er mer än ni förstår.

Hej och hå.

Jag hinner inte tänka. Eller jo, egentligen hinner jag det. Men det är så fruktansvärt jobbigt. Så jag låter bli.
För mitt eget bästa skulle man kunna säga.

Träffade Karl förut idag. Det är en fin pojke. Det borde finnas fler pojkar som han.

Barret och jag är ganska himla underbara ibland. Speciellt när dumma ansvariga ledare inte dyker upp och inte hör av sig.

Äta choklad med bestick och vantar, det var uppskattat av våra barn. Inte helt oväntat direkt, det var ju choklad inblandat. Sen lite trashockey på det. Sjukt uppskattat det med. Mycket bra.
Vi fick till och med ihop en fin liten lapp om när nästa termin börjar.
”Samma tid, samma sal.”

Heja oss helt enkelt.

Och nu har jag tänkt lite. Nästa termin. Vi kanske ska ta en dagsutflykt till Gammelkil och grilla lite korv och ha en tipspromenad och lite lekar och så. Med föräldrar närvarande. Kanske. Vad tycker du barret? Vi har ju pratat om det förut… Känns som en stabil idé.

Sen kanske man ska ha en övernattning i S:t Larsgården? När jag var minior övernattade vi alltid i lokalen. Jag tyckte det var skitcoolt. Men jag vet inte…

Fast det här kanske vi ska börja med i höst? När vi förhoppningsvis får upp lite nya barn?

Och sen röstar jag för att vi gör ett riktigt program som vi kan skicka hem med barnen. Ett sånt där man har på kylskåpet liksom.

Bara några tankar liksom.

Jag lussade idag. Förvånande, eller hur?

Men det gjorde jag. På en företagsfest. Och det lät bra. Vi hade ett riktigt piano idag. Sånt underlättar.

Nästa luciatåg är hos polisen. Vi ska vara där klockan 07.00. Kul grej. Fast jag har varit med om värre… Så jag klagar inte.

- Anything can happen on a vent.
- Like what?
- Just wait.

Jag vill dö lite. Han lär ju vara en av de bästa. Någonsin.

Men man kan ju inte låta bli att undra…

Men jag då?

Konversation mellan mig och min pappa idag klockan halv elva:

Jag: Kan du skjutsa mig till musikskolan?
Pappa: Njaa. Varför då?
Jag: För att jag skulle ha varit där för en halvtimme sen…

ojojoj. Paniken var inte långt borta. Och jag övervägde kraftigt att inte åka dit alls, men kom fram till att bulldeg skulle döda mig om jag inte kom dit. Så jag åkte dit. Helt ofräsch. Men men.

Kören i år består av fjortisar, som tycker att det är skittöntigt att sjunga i kör. Dom är mer intresserade av vad folk har på sig än att sjunga. Och det där med att följa en dirigent var tydligen överkurs. Om han slår av mitt i en låt för att något har gått fel, då står två tredjedelar fortfarande och sjunger… Som grodor utan ben är dom… Fy fan.

Jag är för övrigt hemma ikväll. För jag har 100 kronor på kontot och har inte köpt en enda julklapp än. Känns bra. Verkligen.

Man ska inte tänka efter för mycket. Det slutar aldrig bra. Det har han och jag kommit fram till.

Det här kommer bli konstigt. Förvänta er inte att förstå någonting.

Minnen mannen. Helt glasklara minnen. Samtidigt som jag vill tänka på dom jämt, så vill jag inte tänka på dom alls. För dom gör ont. Tillfällen som dessa så undrar jag verkligen om det är värt det. Om det inte är så att det bästa vore att säga upp kontakten med dig helt. Men sen tänker jag att det helt klart är värt det. Att dom där sekunderna av lycka väger upp flera dagar av ångest.

För övrigt är det ju ganska konstigt att man kan tänka på någon så mycket att man blir lite glad av att komma på att man säkert inte tänkt på honom i en kvart.   

Jag ska gå upp om fyra timmar.

Jag borde sluta skriva sånt här.

Det ska vara särskrivet. Lusse lella alltså. Bara så ni vet.

Jag är ganska trött. Tänkte att jag skulle prata med någon, men jag hittade inte någon att prata med. Så det fick va.

Och min mobil dog idag. Så snart ska jag gå och ladda den, jag hoppas att jag har fått typ tuuusen sms. Men det kommer jag ju inte ha fått, men man kan ju alltid hoppas.

Jag slutar nu. För det här är bara fruktansvärt onödigt. Extremt himla jätteonödigt.

Lusse lella davids son som vattnar sina fålar fem för julen är här.