En Tvärsares Tankar Om Livet

Hej skum rubrik, men så kan det bli ibland. Guldstjärna till den som vet var den kommer ifrån.

Idag sjöng jag solo i S:t Larskyrkan. Jag är faktiskt riktigt nöjd med min insats. Det kändes stabilt. Jag fick en ros och massa beröm. Sötast var gubben som stannade mig utanför kyrkan, sa att det var njutbart och undrade var jag skulle plugga vidare med min röst. För det var jag absolut tvungen att göra med den rösten. Egokick.

Sen gick det utför. Någon har stulit min cykel! Inte helt okej. Jag blir så arg. Jag tyckte om min cykel. Jaja, jag får ju i alla fall en ny av min mor och far. Det uppskattas. Nu ska lilla jag gå och lägga mig. God natt.

Typ hemma.

Ganska najs och ganska onajs.

Trött. Ont i armen. Vill inte gå till skolan.

Meen. Sånt är livet.

Vi hade det fint i vår stuga. Där vi ignorerade verkligheten i en vecka.

Men nu ska vi ta tag i saker.

(Fast jag lovar inget…)

Fuck you, it’s not over.

Typ usch. På allt.

Usch. Usch. Usch!

Just don’t let me down.

Inte världens bästa dag direkt.
Min mobil är död.
Jag dödade den.
Fast den dödade sig själv först.

Egentligen är den inte död. Jag tog ut batteriet. Egentligen ville jag slänga den i väggen, men det kändes mest korkat. Så jag slet ut batteriet istället. Då kändes det lite bättre.

Jag hade liksom längtat hem lite.

Nu vill jag inget hellre än att åka härifrån.

Jag hittade fin musik. Jag hittade Soundtracket till Grey’s Anatomy. Bra skit. Mycket bra skit.
Nu ligger alla mina ALU-bilder på Ansiktsboken. Eller inte alla, men dom som är något att ha. Fint blev det.

Grejen är att jag tappade bort min kamera typ sista dagen på kursen. Så jag har inga bilder från midsommar. Det är synd. För det var bra. Det var riktigt bra.

Det var Marika, Johanna och Edith med kransar i håret. Det var Tunkis och jag som tävlade om vem som kunde vinka längst till alla som dansade runt midsommarstången. Det var Tunkis som vägrade erkänna att jag vann. Det var jag som tryckte på Tunkis blåmärke som hämnd. Det var ett helt gäng ALU:are som dansade square dance. Det var jag, Anders och Cissi som kollade på bunkrarna. Det var jag och Petra som dansade vals. Det var jag och Petra som saknade uffuff. Det var jag och Marika som sprang omkring och pratade, sjöng, dansade, skrattade, kramades. Det var bad i Fladan. Det var trångt i tälten. Det var sång i båthuset. Det var vattenkrig. Det var film i Cirkus. Det var allsång i matsalen. Det var saknad, det var nyfunna vänner, det var spänning, det var kärlek. Det var livet.

Och nu är det bara… tomt. 
 

Det känns lite bättre nu. Lite. Pyttelite.
Jag fick Cola av pappa. Jag har läst engelskan. Marika muntrade upp mig. Jag fick Kalkstensmail.

Fast jag vill fortfarande ha sönder saker. Fast nu lyssnar jag på sorglig musik, så nu vill jag gråta istället. Usch. Jätteusch.

Jag vill inte ha det så här. Kan man inte bara ta bort känslor? Usch.

Jag vill skrika.

Usch.

Jag är lite arg. Jag vill skrika. Jag vill hoppa. Jag vill ha sönder saker. Jag är förbannad helt enkelt. Usch.

Bortgjord är ett annat fint ord. Usch. 

 Så nu ska jag vara arg och bortgjord och göra min hemska engelskaläxa. Usch!

Jag pallar inte. Jag gör inte det. Det kan väl inte var så att jag ska behöva leva i en bubbla bara för att han inte kan sköta sig?

På en vecka har han gjort fyra hål i väggar och dörrar. Han har rivit ner en hatthylla.

Vad händer sen?