En Tvärsares Tankar Om Livet

Jag hade en ganska pissig dag till en början. Seminarium på engelskan. Sjukt opepp och sa inte så där jättemycket. Fast det var inte så många som sa särskilt mycket, men ändå. Dåligt, dåligt.

Håltimme. Och en jobbig sådan.

Basgruppsmöte. Nu skulle det hända, vi skulle få reda på vilka länder vi ska vara på FN-rollspelet. Det var ganska spänt. Men för det första kan vi ju konstatera att min basgrupp suger. Oseriös utav bara helvete. Jag orkar inte med det.
Och sen kom det. Thailand. Tack så jävla mycket. Jag kommer få prata i 45 sekunder. Fuck off. Bitter och besviken.

På lunchen ljusnade det dock, vi åt med ett gäng naturare som precis hade dissikerat lungor. Man har rätt så roliga konversationer då. Sen tappade vi bort varandra en stund, men återfann varandra vid toaletterna där vi spenderade i stort sett hela lunchrasten. Att göra fotvågen är faktiskt riktigt underhållande. Planer gjordes upp inför sportlovet. Nu hoppas vi bara att snön ligger kvar.

Men sen blev jag bitter igen. Riktigt bitter.
Hittade dock soundtracket till Hair i mitt rum och kände att det var precis vad jag behövde. Sjukt bra musikal.

Och sen var det miniormöte, världens bästa Maria och världens bästa barn. Skratt och lek.

Och ja. Sen har det varit projektarbete. Ska sova nu så att jag kan gå upp tidigt och skriva klart lite stuff.

Det är när jag känner så här. När jag är så jävla arg, trött och ledsen så jag knappt vet jag heter som jag spelar låten.

Låten. 

Låten som passar för alla humör. Man kan spela den när man är så glad så man nästan spricker. När man är lyckligt kär. När man är olyckligt kär. När man är arg. När man är trött. När man är ledsen. När man vill dö. När man inte orkar mer. När man saknar någon så det gör ont. När man tänker tillbaka på glada dagar. När allt är åt helvete.

Då spelar man låten.

Är man så glad så att man nästan spricker, då hamnar man i extas.
Är man kär, då försvinner man bort i rosa moln och tänker att snart, snart gör jag det.
Är man olyckligt kär, då tycker man att livet är orättvist, men det finns ändå lite hopp där någonstans, det måste det ju, det hör jag ju, och du skulle bara veta att det är precis så här jag känner… 
När man är arg, då är man arg. Jävligt arg. Men när låten har gått på repeat ett tag, då är man mest ledsen och trött. För då har man tagit ut så himla mycket energi och ilska så att man till slut hamnar på golvet i en gråtande hög. Som fem-åringar gör när dom är riktigt förbannade och trötta. 
När man är trött så ger den en energi som man inte trodde fanns.
När man är ledsen så kan man sjunga med och gråta, och sjunga, och gråta. Och tänka att fan vad du är korkad som inte förstår det här. 
När man vill dö eller inte orkar mer, då spelar man den och förstår att det inte kan vara så illa som man tror.
När man saknar någon så det gör ont så kan man gråta lite till låten, för man mår alltid lite bättre när man har gråtit.
När man tänker tillbaka på glada dagar, för att låten är ihopkopplad med mina lyckligaste stunder, och det kommer den alltid vara.
När allt är åt helvete, då finns trummorna där, och dom bankar skiten ur allting. Om man blundar och bara koncentrerar sig på trummorna och pianot, då känns allt lite bättre sen. Sen kan man sjunga bort hopplöshet och ångest i refrängen.

Och sen kan man andas. 

Det finns en känsla i den låten. En känsla som aldrig kommer suddas ut. Känslan av att stå i ett hav av människor som alla tar i för allt dom är värda. Känslan av att allting slutar och börjar här. Känslan av att allt faller på plats. Känslan av sorg, lycka, hat, glädje, men framför allt kärlek. Känslan av att det är det här man lever för, att det är här man ska vara, att det är så här det ska vara. Känslan av att när låten slutar, då slutar även jag. 

Och allt det här uttrycks i en slinga utan ord. Bara några få toner, men så mycket känsla. 
Det går inte att förklara. Känslan som finns i mitt bröst är det bästa och det värsta på samma gång. Superlativen räcker inte till… 

I know it doesn’t make sense, but still…
Calleth you, Cometh I. 

Det var inget.

Eller egentligen var det massor på samma gång, men det kom någon slags mental spärr och satte stopp
för allt.

Floden med ord sinade ganska snabbt.

Jag tänkte sova nu. Jag tänkte drömma om sommarlov och tomma dagar som ska fyllas med skratt.

När jag har tagit studenten ska jag lägga mig på en stor gräsplan och bara titta på molnen i flera timmar. Inga måsten. Inget tjat. Inga prov. Bara ingenting.

Det ska vara jag, molnen och friheten hela dagen.

Det var en kille som fick ett krampanfall på jobbet igår.
Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag la en hand på hans panna och en hand på hans bröst.
Tänkte att så länge jag kan höra att han andas och känna hjärtat slå, då borde det vara lugnt.
Men om jag hade känt hjärtat sluta slå, då hade vi varit två som hade dött där på golvet i ett nedsläckt rum på S:t Larsgatan 22 A.

Jag fick fina sms från Cornelia och Adam igår, om att vi skulle ses och att det var längesen och så. Vi bestämde att vi skulle fika idag. Ullis hängde på och vi spenderade eftermiddagen på Café M. Cornelia bjöd på Latte och livet var fint.
Vi pratade och skrattade och jag glömde bort min dumma rapport.

Adam och jag har nog inte träffats sen i somras och vi hade helt enkelt lite saker att ta igen. Men nu har vi praktiskt taget lovat varandra att det inte ska ta så lång tid innan vi ses igen. Det känns bra.

Men. Tillbaka till verkligheten, jag har en dum rapport som måste skrivas klart. Typ nu.

Frankly my dear, I don’t give a damn.

Jag ska till Barcelona. Och det kommer bli helt underbart bra. Jag ska flyga ner till Barcelona när mina klasskamrater åker hem från Prag i en buss. Den 21-25 maj kommer vara sjukt bra dagar.

Och min helg kommer bli fin. På fredag ska jag och Ullis gå en promenad samt kanske hyra en film. Jag har saknat den flickan. Hon är bra. Himla jättemys faktiskt.

På lördag är det tårttävling i Ljungsbro. Två av mina kamrater har visserligen hoppat av, men jag hoppas på att Emma och Emma inte sviker mig. Och om dom nu skulle göra det så ska säkert sjö dit, och det är ju trevliga människor, så jag överlever säkert. Tårttävlingen innebär i alla fall att man får äta tårta i mängder, flumma runt med det bästa folket som finns, inte sova jättemycket, och som det ser ut just nu: slippa kommentarer om hur dåligt färgat mitt hår är eller hur orakade mina ben är. Ganska najs om ni frågar mig.

Och sen har vi liksom en bra grej kvar. På söndag ska jag och kicks anmäla oss som funktionärer på Vässarö. Och en liten fågel viskade i mitt öra att Marika också ska tillbringa några veckor på den ön i funkperiod två. Att säga att jag längtar är en kraftig underdrift.

Och sen nästa helg ska jag vara så där fruktansvärt kulturell igen. Teatern ska besökas. Tillsamman med min mor och morfar. Ett Drömspel är vad som ska beskådas. Jag har velat se den hur länge som helst. August Strindbergs mest älskade drama och hans största smärtas barn.

Nu hade jag tänkt kolla upp lite fakta om litteratur i Egypten innan jag går och lägger mig. Imorgon är en viktig dag. Jag ska spela handelsspelet och ha ett 90 minuter långt litteraturseminarium. Jippie!

Och på fredag ska jag ha skrivit ett brev till Mr. Knight och hålla en oral presentation om något som jag inte har bestämt än på engelskan. Tveksamt om jag kan komma på ks imorgon. Men jag ska göra mitt bästa.

Tjohoo. Det blev långt det här.

Det är synd om människorna, men saliga äro de korkade, ty de skola flyta när syndafloden kommer.

Grattis mina vänner.

Fuck you, it’s not over.

Fuck you, it’s over.

En ganska trött Emelie läste Marias blogg.
Såg två ord och sprang ut till brevlådan. Verkligen sprang. Struntade i skor och höll på att välta sin far som kom gående med två backar julmust.
Kom fram till brevlådan och fann inte bara julkortet från Vässarö utan även ett litet kuvert och ett rött paket med sitt namn på.
Tänkte inte så mycket på det lilla kuvertet, fokuserade mer på det ganska stora röda paketet med stjärnor på. Funderade lite på om hon skulle öppna det på en gång eller vänta tills imorgon. Eftersom hon redan vet vad som finns i paketet bestämde hon sig för att vänta.
Tappade bort det lilla kuvertet för en stund. Hittade det igen. Undrade lite vem det var ifrån. Öppnade det.

Dog lite.

”God jul och gott nytt år!
Jag är så fruktansvärt glad att jag stannade på Vässarö vid midsommar så att jag fick lära känna dig.
Annars hade jag ju aldrig fått bo i en garderob liksom…
Love, Marika.”

Fint, finare, finast.

Lycka, mina vänner, lycka.

Jag hade en vän en gång.
Jag tyckte väldigt mycket om honom.
Vi var bra han och jag.

Men sen var jag en idiot.
En riktig jävla jubelidiot.

I efterhand har jag fått reda på att han var en idiot han med.
Och då känns det lite bättre.

Men jag är ganska säker på att jag var en större idiot än honom.

Jag försöker få saker i rätt kronologisk ordning, men det vill sig inte riktigt. Jag vet inte längre vad som hände när. 

Men jag vet att jag saknar honom och det vi hade.