En Tvärsares Tankar Om Livet

People! I juni är det Flash mob!! I Norrköping!! I form av ett Vattenkrig!! Be there!! Det lär bli fantastiskt!

Yey! Massor med utropstecken!! Hela tiden!! Det går inte att sluta!!

Hoho. Här sitter jag och lyssnar på Guldet Blev Till Sand. Spännande, Spännande.

Jag mår bra. Jag borde vara stressad och orolig, men det blir liksom inte så. Så nu har jag nästan ångest över det faktum att jag inte har ångest.

Jag som var hans kamrat, jag tog honom över land och hav!

Jahopp. Jahopp. Jag tycker om mina muppar. Jättemycket.

Åhå. Nu blev det Cabaret. Maybe This Time. 
För övrigt ser jag månen från mitt fönster. Det är fint.

Jag vill ha sommar, sol och ledighet. Tomma dagar, veckor, månader! Eller i alla fall en månad som är jävligt tom. Eller midsommar ligger ju där och spökar. Eller inte spökar, men det är ett roligt uttryck. Jag vill. Eller aa, ni vet vad jag vill. Det är en plats. Och känslor är läskiga. Jag vet inte när det hände, men plötsligt insåg jag liksom att det måste vara så det ligger till. Och det är inte helt okej. Dumma pojkar.

Jag bläddrar igenom konfbilder från Vässarö. Jag var inte ens där och jag blir ändå lite ledsen när jag ser på bilderna från dagarna när dom åkte hem. Jag känner inte ens folket och det gör ändå ont i hjärtat när man ser fotokommentarerna om hur mycket dom saknar varandra. Fast det som gör mest ont är dom uteblivna kommentarerna. Tjejerna som har skrivit hur mycket dom saknar ett gäng pojkar. Inte ett enda svar. Inte. Ett. Enda. Alla pojkarna är ändå taggade. Ingen har svarat. Jag kan känna smärtan. Usch.

Men om jag skulle sluta med det här kanske?

Oh. Vet ni vad det bästa skulle vara? Om jag slutade tänka. Det skulle vara vackert. Jag ska sluta tänka lite i sommar. Eller jag ska sluta tänka på jobbiga saker. Det vill säga skolan. Jag ska sluta skolan! tada! Problemet löst. Jag är så jävla smart.
Jag ska fortsätta tänka på roliga saker. Som t.ex… Ja, nu kommer jag ju självklart inte på något. Men jag brukar kunna tänka på riktigt roliga saker.

Nu ger jag nog upp tror jag. Jag skulle vilja skriva något fint, men det brukar inte funka så här dags på kvällen. Det funkar bättre lite senare. När jag lyssnar på fin musik och tänker på människor jag saknar. När man blir så där fint olycklig vet ni. Då kan jag skriva riktigt fina saker skulle jag vilja påstå. En del uppdiktade, en del riktiga. Det är det som är så magiskt när man skriver, man behöver inte tala sannning.

Nu sätter jag punkt.

. (hihi)

Jag vill åka bil långt och lyssna på Detektivbyrån. Glömma allt och alla. Förtränga sorger och besvär. Bara vara.

Jag har spenderat en massa timmar hos Cornelia. Vi har suttit på hennes veranda och lyssnat på Detektivbyrån. Vackert. Sen kollade vi på tv och konstaterade att Carrie Bradshaw är ett våp. 

Men idag hände ändå det bästa. Cornelia skulle duscha så jag roade mig med att kolla på tv under tiden. Jag hittade bästa programmet. VM i programmering. Förstår ni att dom sände VM i programmering?  Live. Jag var tvungen att titta bara för att dom sände det. Helt fantastiskt. Och underbart tråkigt. Men fullt av människor som inte kunde prata engelska. Det var underhållande.

I alla fall så var det massa lag som skulle lösa 11 programmeringsproblem. Typ systembuggar. De lag som löste flest problem på kortast tid vann.  Efter att man löst ett problem lämnade man in det till domarna, om det var rätt så blev en liten ruta grön, om det var fel så blev rutan röd och man fick 20 minuters tilläggstid. Tävlingen håller på i fem timmar. Man fick försöka lösa problemen så många gånger man ville. Ett stackars lag hade försökt 11 ggr på ett problem. Snacka om tilläggstid.

Mitt favoritproblem var ”The Return of Carl”. Fantastiskt. Jag har ingen aning om vad det handlade om, men det hade ett fint namn. Jag älskar nördar.

Jag känner att jag ska sluta prata om det här nu.

God natt.

Trött, trött, trött.

Jag vill inte.

Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad.

Det är faktiskt jävligt synd att man inte är korkad. Jag är övertygad om att det är mycket enklare att leva om man är riktigt jävla blåst.

Ju mer medveten man är, desto mer ångest har man. Det pratade vi om på filosofin. Det är typ Sartre. Snubben som fick nobelpriset, men inte ville ha det. Han gjorde ett val helt enkelt, han tyckte om val. Man måste välja. Typ så.

För övrigt är det söndag idag, jag tror att jag började skriva det här inlägget i tisdags. Det är bra.

Jag hittade en gammal dagbok i veckan.

”Jag ska aldrig glömma hur det kändes när du borrade in ditt ansikte i mitt hår”

Fast jag har glömt.

Vad är det för jävla värld vi lever i?

Nu har mli minsann haft lamporna släckta i flera timmar. Det var väl duktigt av mig? Jag brukar nämligen släcka lamporna när jag ska sova. Det blir ungefär 6-10 timmar per natt. Är inte det bra gjort av mig? Har inte jag hjälpt miljön sååå himla mycket nu? Borde inte jag få nobelpriset?

Vi släcker våra lampor i en timme som en manifestation. Sen tänder vi dom igen. Sen sätter vi på kaffebryggaren, datorn, tvättmaskinen, och man kanske skulle ta och dammsuga lite också…

Earth Hour är som någon smart människa sa: ett modernt avlatsbrev. Grattis världen! På måndag kan ni ta bilen till jobbet utan att känna varken skuld eller skam, for Earth Hour washed all your sins away! Hallelujah! 

Kom tillbaka när ni kan släcka lamporna för gott. Då kan vi snacka manifestation.

Så här känns resonemanget:

Hej. Jag tänker släcka alla mina lampor för att världen ska förstå att vi påverkar miljön på ett negativt sätt. Det här problemet tycker jag att världens politiker ska lösa. Helst utan att jag ska behöva betala högre skatt eller anstränga mig på minsta lilla vis. Nu när mina lampor har varit släckta i en timme tänker jag ta stadsjeepen till närbutiken och köpa mjölk. Att det är min egen överkonsumtion och bekvämlighet som jag måste ändra på förstår jag inte alls.

Ni kan tänka er att släcka lamporna i en timme. No way in hell att ni tänker spendera ett liv i mörker.

Ber om ursäkt för dom stavfel som säkert finns i texten någonstans, men klockan är halv fyra och jag tänker sova nu.
God natt.

Jag är här igen.
Ny sladd. Nytt liv.

Det var väl kanske att ta i lite, men ändå.

I vilket fall så har jag beslutat att sluta läsa vissa bloggar. För människor är sannerligen dumma i huvudet.

Can you read my mind?

Jag älskar amerikanska serier för deras soundtrack.

Och nu saknar jag O.C så jävla mycket. Mina onsdagkvällar brukade vara heliga.