En Tvärsares Tankar Om Livet

Julmys i kåken.

Nya och gamla vänner, julmat i drivor, pepparkaksdeg och värmeljus, kärlek, glädje och lycka. 

Samt en akustisk gitarr, en göteborgare och massa Håkan Hellström. Det blir inte mycket bättre än så.

Ebba och jag bakade lussekatter formade som elefanter och giraffer.
Vi paddlade en bit i solskenet.
Vi spelade uno och skrattade.
Vi var fjorton pers som skulle göra saker samtidigt i det lilla, kalla köket.
Jag tog hand om Marias säng och stoppade papper i öronen när kraftverken gick igång. 
Det regnade spontant, och glögg kan man dricka massor i små mängder.

Det var en bra helg.

Jag dör för dig.

Lämna mig aldrig.

Lova mig det.

Snälla.

Du betyder mer än själva livet.

Pang.

Och sen flög hela livet.

Så borde man faktiskt inte få göra. Det är inte helt okej.

Helt plötsligt står jag framför ännu ett val.
Jag som för en sekund trodde att jag kunde se vart jag skulle ta vägen.

Man ska aldrig tro saker. Aldrig.

Fy fan. Jag vill dö lite. Så fruktansvärt jävla jobbigt. Det är inte roligt just nu.

Men det finns ljusglimtar. Min fina kammarkör till exempel. Mycket fint. Extremt fint.
Det är dom som kommer rädda mig imorgon. När jag vill dö lite mer. Då kommer vi skratta åt eländet ihop.

Och då kommer allt kännas mycket, mycket bättre.

För övrigt har jag varit vaken sen klockan fem imorse. Kul grej. Verkligen. Nu är klockan 22.48. Jag är liiiite trött skulle man väl kunna säga.

En trött och irriterad mli på en katastrofal gångträning, är inte jättekul. Ifall ni undrade.

Jag älskar er.

Vi är jävligt elaka ibland och visst har vi svikit varandra.
Men vi kommer alltid tillbaka.

Alltid.

Och därför älskar jag er mer än ni förstår.

Hej och hå.

Jag hinner inte tänka. Eller jo, egentligen hinner jag det. Men det är så fruktansvärt jobbigt. Så jag låter bli.
För mitt eget bästa skulle man kunna säga.

Träffade Karl förut idag. Det är en fin pojke. Det borde finnas fler pojkar som han.

- Anything can happen on a vent.
- Like what?
- Just wait.

Jag vill dö lite. Han lär ju vara en av de bästa. Någonsin.

Men man kan ju inte låta bli att undra…

Men jag då?

Man ska inte tänka efter för mycket. Det slutar aldrig bra. Det har han och jag kommit fram till.

Det här kommer bli konstigt. Förvänta er inte att förstå någonting.

Minnen mannen. Helt glasklara minnen. Samtidigt som jag vill tänka på dom jämt, så vill jag inte tänka på dom alls. För dom gör ont. Tillfällen som dessa så undrar jag verkligen om det är värt det. Om det inte är så att det bästa vore att säga upp kontakten med dig helt. Men sen tänker jag att det helt klart är värt det. Att dom där sekunderna av lycka väger upp flera dagar av ångest.

För övrigt är det ju ganska konstigt att man kan tänka på någon så mycket att man blir lite glad av att komma på att man säkert inte tänkt på honom i en kvart.   

Jag ska gå upp om fyra timmar.

Jag borde sluta skriva sånt här.

So just give up.

Har ni fortfarande inte sett Magnolia så tycker jag att ni ska göra det.

Min dag har bestått av balprat. En himla massa balprat. ”Jag tror att du skulle passa i en röd klänning.” ”Aa, och du borde typ ha en midnattsblå.” ”Kan man ha en blå klänning om man har gröna ögon?”
Det är ju bara typ ett halvår kvar till balen. Om jag ska behöva höra det här varje dag i ett halvår kommer jag bli galen. Jag kommer ta livet av mig.
Bara så ni vet.

Så jag gjorde ett försök. 
Och det fungerade.

Radioskuggan har upphört.
Och det känns så himla bra.

Ja.

Min lördagkväll var fett värd. Ifall ni undrade.
Jag, Gabriella och Viktor dansade och sjöng till Håkan Hellström i en nedsläckt gympasal.
Ibland är det precis vad man behöver.

Vänner, Håkan Hellström och en nedsläckt gympasal.