En Tvärsares Tankar Om Livet

Det må vara patetiskt och fånigt, men det gör faktiskt ont att se Håkan uppträda om man inte befinner sig på den platsen han uppträder på.

Glöm studenten! The Ark släpper nytt album om ett år!!

Mamma upplyste mig om att Ola Salo hade varit med i Babben & co. Jag kollade på intervjun och där sitter Ola Salo med vatten i skägget och säger att de ska börja spela in till hösten, släppa albumet till våren. Och… Nu kommer det bästa… Sommarturné!!

Jag skulle typ kunna lägga mig ner och dö. Så bra är det här.

Det snurrar något så extremt i min skalle just nu. Det är en lycklig panik. Det är bara så jag kan beskriva det. Lycklig panik.

Nu ska jag lyssna på låten som betyder allt och drömma om nästa sommar.

Tror minsann att det var några som ägde på Kexcupen igår.
Bästa utklädnand. Jorå.
En stabil tredjeplats. Jorå.

Vi tog gruppfoton och stärkte oss. Vi gick på guidade turer och pratade med lokalbefolkningen. Vi sprang på uppvärmningsrundor och lekte med badbollen.

Efter prisutdelningen åkte mina fellow turister hem. Jag tog en tur förbi 41:an. Blev kvar till fyra. Då hade vi snackat rejält med skit, skrattat och försökt planera en hajk. Jag lyckades välta ut två läsk samt somna lite i en soffa… Då gick jag hem.

Det var en bra kväll.

”Jag saknar.”

Och så vände han på hela min dag, hela min vecka, den lille kocken. För dom orden var precis vad jag behövde höra.

Och jag saknar honom också. Massor.

Can you read my mind?

Jag älskar amerikanska serier för deras soundtrack.

Och nu saknar jag O.C så jävla mycket. Mina onsdagkvällar brukade vara heliga.

Spotify guidar inte mig till Etype och A-teens.

Spotify leder till Monica Zetterlund och Visa från Utanmyra.

Det blir vad man gör det till.

Tyvärr så har boken ett slut.
Jag har sparat på dom sista kapitlen.
Men.
Nu ska jag läsa ut den.

Jag kommer gråta.

När man är 7 är ett år en sjundedel av ens liv.
När man är 18 är ett år en artondel av ens liv. 

Och sen fortsätter det så. Förstår ni hur fort tiden kommer gå när man är 45?  

Små, små steg vet ni.

Sov lille klumpeduns, sov nu sött.

Vaggvisa för flyktbenägna. Den ska jag sjunga för mina barn. Bara så ni vet.

Jag träffade Robert idag. Jag blir alltid lika glad när jag träffar honom.

Jag och Robert är barndomsvänner. Vi bodde precis bredvid varandra när vi var små. Robert bodde i ett vitt hus med ett torn på, i tornet fanns en bastu. Min mamma bodde i det huset när hon var liten. Sen byggde hon och pappa ett eget hus bredvid mammas barndomshus.

Ungefär i samma veva så bestämde sig min morfar och min mormor för att skiljas. Då sålde dom huset. Till Roberts föräldrar. Jag vet inte när dom flyttade dit och jag vet inte när vårt hus var färdigbyggt. Det jag vet är att den åttonde februari år nittonhundranittio föddes det en pojke till världen som kom att kallas Robert och den tolfte juni samma år föddes en flicka som fick namnet Emelie. 

Emelie och Robert lekte tillsammans, började skolan tillsammans, upptäckte världen tillsammans. 

Snart 19 år. Det är helt overkligt. Robert är den enda människan jag har känt hela mitt liv som jag inte är släkt med.

När vi var små ringde vi alltid till varandra för att kolla om vi kunde leka. Alltid. Vi bodde max trettio meter ifrån varandra, men vi ringde ändå. Roberts nummer var det enda jag kunde, och mitt nummer var det enda nummer Robert kunde. Vi kunde inte ens våra egna hemnummer, men vi kunde varandras.

Vi började lekis tillsammans. Folk brukar säga att dom kommer ihåg sin första skoldag jättetydligt. Det enda jag kommer ihåg är att jag hade en ryggsäck med en kanin på och att våra lärare sa att dom hade delat in oss i grupper efter hur vi bodde, men ändå hamnade jag och Robert i olika grupper. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var lite konstigt, men tänkte inte så mycket på det.

Jag har världens finaste bild på mig och Robert. Vi leker kurragömma. Jag står på ena sidan av ett träd och gömmer mig, Robert står på andra sidan och letar. Barnsligt oskyldiga.

Robert och jag klättrade jämt. Vi klättrade på ett berg i en hage en bit bort. Om jag skulle åka dit idag så är nog inte det där berget ett berg, men då var det ett berg och därför kommer det alltid att vara ett berg. Vi klättrade i två granar som låg i en annan hage en bit bort. En gång klättrade vi så högt att min mamma fick panik.

Vi upptäckte världen tillsammans. När vi var väldigt små kände vi bara till varandras trädgårdar. När vi blev lite större började vi röra oss i hagarna runt omkring våra hus och sen rörde vi oss bara längre och längre bort ju äldre vi blev. Världen var så stor. Och i varje ny glänta fanns ett nytt äventyr.

Det var tider det.