En Tvärsares Tankar Om Livet

En ganska trött Emelie läste Marias blogg.
Såg två ord och sprang ut till brevlådan. Verkligen sprang. Struntade i skor och höll på att välta sin far som kom gående med två backar julmust.
Kom fram till brevlådan och fann inte bara julkortet från Vässarö utan även ett litet kuvert och ett rött paket med sitt namn på.
Tänkte inte så mycket på det lilla kuvertet, fokuserade mer på det ganska stora röda paketet med stjärnor på. Funderade lite på om hon skulle öppna det på en gång eller vänta tills imorgon. Eftersom hon redan vet vad som finns i paketet bestämde hon sig för att vänta.
Tappade bort det lilla kuvertet för en stund. Hittade det igen. Undrade lite vem det var ifrån. Öppnade det.

Dog lite.

”God jul och gott nytt år!
Jag är så fruktansvärt glad att jag stannade på Vässarö vid midsommar så att jag fick lära känna dig.
Annars hade jag ju aldrig fått bo i en garderob liksom…
Love, Marika.”

Fint, finare, finast.

Lycka, mina vänner, lycka.

Jag hade en vän en gång.
Jag tyckte väldigt mycket om honom.
Vi var bra han och jag.

Men sen var jag en idiot.
En riktig jävla jubelidiot.

I efterhand har jag fått reda på att han var en idiot han med.
Och då känns det lite bättre.

Men jag är ganska säker på att jag var en större idiot än honom.

Jag försöker få saker i rätt kronologisk ordning, men det vill sig inte riktigt. Jag vet inte längre vad som hände när. 

Men jag vet att jag saknar honom och det vi hade.   

Det är något speciellt med dom dofterna.
Det sitter fruktansvärt mycket minnen i dom.

Man luktar på myggmedel och blundar. Då ser man en stilla sommarkväll framför sig. Det är lägerbål på gång. Det är egentligen bara då som myggmedlet kommer fram. Och när man sitter där bland alla scouter så är det nästan som att man andas myggmedel. Det ligger som ett lager i luften. Det går inte att undkomma. Men det är fint. Det är riktigt fint.

Eld är ju ständigt återkommande inom det vi sysslar med, det vill säga scouting. Vi lagar mat över den, vi värmer oss vid den, vi myser omkring den. Och med elden kommer det en liten bieffekt, kallad rök. Vi klagar ganska ofta på den. Flyttar oss runt elden för att slippa sitta i röken. Drar samma skämt varje gång.

”Aa, men röken dras ju till skiten”
Och så vidare.

Och röklukten sätter sig överallt. Kläder, håret… jag undrar om det inte sätter sig i huden också. Många gånger har man kommit hem trött och ofräsch, och det första man gör är att ställa sig i duschen. Men det spelar liksom ingen roll, för hur många gånger man än tvättar håret så går inte röklukten ur.

Men det är skön känsla. Att gå ur duschen och fortfarande lukta lite rök. Mysigt. Konstigt, men mysigt. För det finns inte många saker som är så mysigt som en öppen eld. Och med eld kommer rök.

Och rök väcker minnen till liv.

Det är fint.

Julmys i kåken.

Nya och gamla vänner, julmat i drivor, pepparkaksdeg och värmeljus, kärlek, glädje och lycka. 

Samt en akustisk gitarr, en göteborgare och massa Håkan Hellström. Det blir inte mycket bättre än så.

Ebba och jag bakade lussekatter formade som elefanter och giraffer.
Vi paddlade en bit i solskenet.
Vi spelade uno och skrattade.
Vi var fjorton pers som skulle göra saker samtidigt i det lilla, kalla köket.
Jag tog hand om Marias säng och stoppade papper i öronen när kraftverken gick igång. 
Det regnade spontant, och glögg kan man dricka massor i små mängder.

Det var en bra helg.

Jag vet att den som dör får se.

Jag har slagit in julklappar. Fint blev det. Bara så ni vet.

Passade även på att pimpa min dator lite… Helt jätteonödigt, men ganska kul.

Jag klämde min tå. Det gjorde ont.

Hej och hå vad det här var onödigt.

Jag sitter i min säng, lyssnar på bra musik, sjunger falskt och mår bra.

Jag har ingenting som jag måste göra. Det är fint.

Eller egentligen borde jag komma på vad jag ska ge Andreas i julklapp… För han har nämligen en åt mig. Och det är ju lite jobbigt. För jag vet inte vad jag ska ge honom.

Och egentligen borde jag komma på vad jag ska ge alla i julklapp.

Samt inhandla en himla massa pepparkaksdeg till julmyset i helgen. Jag tror det blir helnajs. Och kallt. Men eld är ju en bra grej liksom.

Nu ska jag återgå till att vara så där fånigt jullycklig.
Tack för mig.

Jag ser dig inte överallt längre.
Jag tänker inte på dig varje vaken sekund.
Jag ser dig inte i mina drömmar.

Du springer inte omkring i mitt huvud som du brukade.

Och jag klagar inte. För det är ganska skönt att få sina tankar tillbaka.

Men, (För det finns alltid ett men) det är ju lite tomt…  

Jag dör för dig.

Lämna mig aldrig.

Lova mig det.

Snälla.

Du betyder mer än själva livet.

Typ usch. På allt.

Usch. Usch. Usch!

Just don’t let me down.

Pang.

Och sen flög hela livet.

Så borde man faktiskt inte få göra. Det är inte helt okej.

Helt plötsligt står jag framför ännu ett val.
Jag som för en sekund trodde att jag kunde se vart jag skulle ta vägen.

Man ska aldrig tro saker. Aldrig.