Half Awake
Jag lyssnar på en låt som låter som sommaren. Ni vet när man är så lycklig så att ledsna sånger bara gör livet bättre. Eller jag vet inte om ni vet, men jag vill tro att ni vet.
Jag måste prata. Jag vill inte prata, men måste man så måste man. Du och jag har undvikit det så länge att jag knappt vet vilka vi är längre. Allt jag vet är att helt plötsligt handlar hela mitt liv om dig. Igen.
Låten går på repeat. Just nu börjar det magiska pianot spela igen. Jag försvinner. Eller. Jag önskar att jag försvinner. För det jag egentligen gör är att önska att vi kunde försvinna. Du och jag. Problemet ligger dock i att du aldrig skulle offra så mycket för mig som jag skulle offra för dig.
Fast det vet jag egentligen inte. Jag har haft fel om oss tidigare. Problemet ligger i att vi aldrig pratar och att jag antar.
Att jag antar fel. Hela tiden.
Gråten i halsen. Jag förstår ingenting. Jorden snurrar, men jag står still. Allt rör sig, folk skriker, jag letar efter ett samband, en förklaring. Där är du. En trygg hand i folkmassan. Någon att lita på, luta sig mot. Någon som tar hand om mig när andra sviker. Någon som förstår.
Pianot igen.
Gå inte. Lämna mig inte. Försvinn inte.
Ett leende och en dörr som stängs. Steg som försvinner bort i evigheten.
Det är svårt att hålla koll på någon som faller genom himlen.
Piano. Mer behöver jag inte säga va?
Livet går vidare. Tiden läker alla sår. Tveksamt min vän. Tiden läker inte alla sår och vissa sår kanske inte ens är menade att läkas. Vissa sår kanske ska vara en evig påminnelse om något som en gång i tiden var fint, vackert, skört och alldeles, alldeles underbart.
Men om det är något tiden lär oss så är det att livet inte är en saga och att det är sällan någon lever lycklig i alla sina dagar.
Och det enda jag egentligen ville säga är att jag saknar dig. Och då finns du egentligen här hela tiden. Du borde inte vara saknad. Men det är du. Och det enda jag kan tänka på är hur mitt liv kommer se ut när du är borta. När du borde vara saknad. Hur mycket jag kommer att sakna dig då.
Piano.
Jag hatar att du inte är här precis nu. Jag hatar att jag inte vågar fråga.
Jag hatar att jag inte hatar dig.
Piano.
Saker som snurrat i mitt huvud ett bra tag. Saker som man kanske inte borde säga högt. Men jag måste. För då kan jag inbilla mig att vi har pratat och då blir mitt liv lite lättare. För en stund.
Det är ju ändå ingen som förstår.
Var inte rädd. Jag vet vad du tänker. Det kommer aldrig hända. Du kan andas igen.
Jag ska sluta nu.
Man ska inte leva i en illusion. Det är inte bra för hälsan.
Har jag hört.