En Tvärsares Tankar Om Livet

När man är 7 är ett år en sjundedel av ens liv.
När man är 18 är ett år en artondel av ens liv. 

Och sen fortsätter det så. Förstår ni hur fort tiden kommer gå när man är 45?  

Haha! Det är någon människa som har googlat pojkpenis och hittat hit.

Varför googlar man pojkpenis?

Och om ni av någon konstig anledning skulle tro att ett plötsligt behov av att dansa och sjunga, när man inte kan göra något av det, skulle stillas av att lyssna på Marit Bergman, då tror ni fel.

Rubriker jag hatar. Men skitsamma. 

Aah!!
Jag kan inte sova.
Jag vill inte sova.

Panik.

Hejdå.

Det finns ett litet hörn av ditt hjärta.
Som tillhör mig.

Det finns en plats under din säng.
Och jag skulle lämna den här staden för att få sova där.

Det finns en minut av din dag.
Som tillhör mig.

Jag skulle lämna den här staden bara för att få ockupera en minut av din dag.

Det är när jag känner så här. När jag är så jävla arg, trött och ledsen så jag knappt vet jag heter som jag spelar låten.

Låten. 

Låten som passar för alla humör. Man kan spela den när man är så glad så man nästan spricker. När man är lyckligt kär. När man är olyckligt kär. När man är arg. När man är trött. När man är ledsen. När man vill dö. När man inte orkar mer. När man saknar någon så det gör ont. När man tänker tillbaka på glada dagar. När allt är åt helvete.

Då spelar man låten.

Är man så glad så att man nästan spricker, då hamnar man i extas.
Är man kär, då försvinner man bort i rosa moln och tänker att snart, snart gör jag det.
Är man olyckligt kär, då tycker man att livet är orättvist, men det finns ändå lite hopp där någonstans, det måste det ju, det hör jag ju, och du skulle bara veta att det är precis så här jag känner… 
När man är arg, då är man arg. Jävligt arg. Men när låten har gått på repeat ett tag, då är man mest ledsen och trött. För då har man tagit ut så himla mycket energi och ilska så att man till slut hamnar på golvet i en gråtande hög. Som fem-åringar gör när dom är riktigt förbannade och trötta. 
När man är trött så ger den en energi som man inte trodde fanns.
När man är ledsen så kan man sjunga med och gråta, och sjunga, och gråta. Och tänka att fan vad du är korkad som inte förstår det här. 
När man vill dö eller inte orkar mer, då spelar man den och förstår att det inte kan vara så illa som man tror.
När man saknar någon så det gör ont så kan man gråta lite till låten, för man mår alltid lite bättre när man har gråtit.
När man tänker tillbaka på glada dagar, för att låten är ihopkopplad med mina lyckligaste stunder, och det kommer den alltid vara.
När allt är åt helvete, då finns trummorna där, och dom bankar skiten ur allting. Om man blundar och bara koncentrerar sig på trummorna och pianot, då känns allt lite bättre sen. Sen kan man sjunga bort hopplöshet och ångest i refrängen.

Och sen kan man andas. 

Det finns en känsla i den låten. En känsla som aldrig kommer suddas ut. Känslan av att stå i ett hav av människor som alla tar i för allt dom är värda. Känslan av att allting slutar och börjar här. Känslan av att allt faller på plats. Känslan av sorg, lycka, hat, glädje, men framför allt kärlek. Känslan av att det är det här man lever för, att det är här man ska vara, att det är så här det ska vara. Känslan av att när låten slutar, då slutar även jag. 

Och allt det här uttrycks i en slinga utan ord. Bara några få toner, men så mycket känsla. 
Det går inte att förklara. Känslan som finns i mitt bröst är det bästa och det värsta på samma gång. Superlativen räcker inte till… 

I know it doesn’t make sense, but still…
Calleth you, Cometh I. 

När tiden är rätt ska jag plocka upp dig, och ta dig långt härifrån.

Ja tack. Nu tack. Genast tack.

Fuck you, it’s not over.

Fuck you, it’s over.

Jag ser dig inte överallt längre.
Jag tänker inte på dig varje vaken sekund.
Jag ser dig inte i mina drömmar.

Du springer inte omkring i mitt huvud som du brukade.

Och jag klagar inte. För det är ganska skönt att få sina tankar tillbaka.

Men, (För det finns alltid ett men) det är ju lite tomt…