En Tvärsares Tankar Om Livet

Jag hade en ganska pissig dag till en början. Seminarium på engelskan. Sjukt opepp och sa inte så där jättemycket. Fast det var inte så många som sa särskilt mycket, men ändå. Dåligt, dåligt.

Håltimme. Och en jobbig sådan.

Basgruppsmöte. Nu skulle det hända, vi skulle få reda på vilka länder vi ska vara på FN-rollspelet. Det var ganska spänt. Men för det första kan vi ju konstatera att min basgrupp suger. Oseriös utav bara helvete. Jag orkar inte med det.
Och sen kom det. Thailand. Tack så jävla mycket. Jag kommer få prata i 45 sekunder. Fuck off. Bitter och besviken.

På lunchen ljusnade det dock, vi åt med ett gäng naturare som precis hade dissikerat lungor. Man har rätt så roliga konversationer då. Sen tappade vi bort varandra en stund, men återfann varandra vid toaletterna där vi spenderade i stort sett hela lunchrasten. Att göra fotvågen är faktiskt riktigt underhållande. Planer gjordes upp inför sportlovet. Nu hoppas vi bara att snön ligger kvar.

Men sen blev jag bitter igen. Riktigt bitter.
Hittade dock soundtracket till Hair i mitt rum och kände att det var precis vad jag behövde. Sjukt bra musikal.

Och sen var det miniormöte, världens bästa Maria och världens bästa barn. Skratt och lek.

Och ja. Sen har det varit projektarbete. Ska sova nu så att jag kan gå upp tidigt och skriva klart lite stuff.

Det är när jag känner så här. När jag är så jävla arg, trött och ledsen så jag knappt vet jag heter som jag spelar låten.

Låten. 

Låten som passar för alla humör. Man kan spela den när man är så glad så man nästan spricker. När man är lyckligt kär. När man är olyckligt kär. När man är arg. När man är trött. När man är ledsen. När man vill dö. När man inte orkar mer. När man saknar någon så det gör ont. När man tänker tillbaka på glada dagar. När allt är åt helvete.

Då spelar man låten.

Är man så glad så att man nästan spricker, då hamnar man i extas.
Är man kär, då försvinner man bort i rosa moln och tänker att snart, snart gör jag det.
Är man olyckligt kär, då tycker man att livet är orättvist, men det finns ändå lite hopp där någonstans, det måste det ju, det hör jag ju, och du skulle bara veta att det är precis så här jag känner… 
När man är arg, då är man arg. Jävligt arg. Men när låten har gått på repeat ett tag, då är man mest ledsen och trött. För då har man tagit ut så himla mycket energi och ilska så att man till slut hamnar på golvet i en gråtande hög. Som fem-åringar gör när dom är riktigt förbannade och trötta. 
När man är trött så ger den en energi som man inte trodde fanns.
När man är ledsen så kan man sjunga med och gråta, och sjunga, och gråta. Och tänka att fan vad du är korkad som inte förstår det här. 
När man vill dö eller inte orkar mer, då spelar man den och förstår att det inte kan vara så illa som man tror.
När man saknar någon så det gör ont så kan man gråta lite till låten, för man mår alltid lite bättre när man har gråtit.
När man tänker tillbaka på glada dagar, för att låten är ihopkopplad med mina lyckligaste stunder, och det kommer den alltid vara.
När allt är åt helvete, då finns trummorna där, och dom bankar skiten ur allting. Om man blundar och bara koncentrerar sig på trummorna och pianot, då känns allt lite bättre sen. Sen kan man sjunga bort hopplöshet och ångest i refrängen.

Och sen kan man andas. 

Det finns en känsla i den låten. En känsla som aldrig kommer suddas ut. Känslan av att stå i ett hav av människor som alla tar i för allt dom är värda. Känslan av att allting slutar och börjar här. Känslan av att allt faller på plats. Känslan av sorg, lycka, hat, glädje, men framför allt kärlek. Känslan av att det är det här man lever för, att det är här man ska vara, att det är så här det ska vara. Känslan av att när låten slutar, då slutar även jag. 

Och allt det här uttrycks i en slinga utan ord. Bara några få toner, men så mycket känsla. 
Det går inte att förklara. Känslan som finns i mitt bröst är det bästa och det värsta på samma gång. Superlativen räcker inte till… 

I know it doesn’t make sense, but still…
Calleth you, Cometh I. 

Inga kommentarer.

Fast det var himla roligt och vi är jävligt bra på singstar.

(And I went for it)  

Ullis och Emelie vandrade hem i vinterkylan.
Emelie passade även på att ramla runt lite på Ågatan. Så nu har Emelie ont i knät.

Emelie och Ullis åt tacos och dansade fult i Emelies kök. Det var vackert.
Det var då dom upptäckte det. Po-po-po-poke her face. Po-po-poke her face!

Dolda meddelanden is the shit.

Varje familj är en konstellation av människor som uppstår för en stund och som sedan löses upp, övergår i nya konstellationer eller bara försvinner.
Vi är atomer som snurrar runt i våldsam fart, studsar mot varandra.
Planeter som rör sig i omloppsbana runt en sol.
Ibland stöter några av atomerna ihop och nya molekyler, nya atomgrupper uppstår.
Ibland tvingar främmande himmelskroppar planeterna ur sina banor.
Varje gång en cirkel rubbas uppstår ett nytt mönster, en ny bana.Barn växer upp och lämnar sina föräldrar för att själva bilda familjer.
Vuxna överger sina barn. Lämnar dem så. Övergivna.
”Den som älskar far eller mor mer än mig han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.” Så lyder det heliga evangeliet.
Det här är berättelsen om de som fick leva, och det här är berättelsen om de som inte fick leva.
Det här är ”De halvt dolda”.

Jonas Gardell

Jag ska nu se första avsnittet igen. För det var så himla bra. Manuset är genialt. Skådespelarna är geniala. Hela grejen är genial.

Vi har tre fina pojkar med också.

Anastasios Soulis.
Ni vet pojken i Den Bästa Sommaren och killen i Underbara Älskade. 
Visserligen bara som en biroll, men han är fin ändå. Även fast han spelar missionskyrkopojke med töntiga glasögon och skjortan nedstoppad.  

Freddy Åsblom
Killen som gjorde att man satt bänkad framför Livet Enligt Rosa varje fredag. Bara för att han var så himla söt.
Och nu är han här igen.
”David är 15 år och har hela livet framför sig. Han är så rädd att han inte kan andas.” 
Förstår ni hur bra det här är?

Tom Ljungman
Tog ett tag innan jag kände igen honom utan hår, men visst var det Patrik från Patrik 1,5 som spelade Linus. Killen som rakade av sig håret och blev ett monster. Som har en mamma som dricker och därför tvingas ta hand om sina två yngre bröder. Som är världens sötaste fast han är nazist.

Så nu ska jag kolla på första avsnittet igen. Gör det du med. Eller se det för första gången. Svt Play är din bästa vän.

Jag har längat efter något sånt här sen jag såg sista avsnittet av Stockholm. Det var också fint. Men det här är nog finare.

De halvt Dolda.

Se den.

Helt undebar dag i Norrköping till att börja med.
Flash Mob och häng med Smedbypojkar.
Sen kom Kicks och då blev det en spontan utgång på det.
Det var typ maskeradtema så vi fick varsin mask, en boa, mingeldrink, plockmat, nyckelring och inträde behövde vi inte betala heller! Fett najs!
Kicki och jag tog sista tåget hem, åt kebab och fick sedan skjuts hem av Kickis pappa. Det är inte helt fel det heller.

Men sen kom smällen. Timo är inte längre kvar i körslaget!! Katastrof!! Snacka om att det programmet är bojkottat nu.

Dåligt Sverige. Dåligt.

Men jag är i alla fall fett glad att jag var ute och röjde när det hände. För jag hade dött på riktigt om jag hade varit hemma och såsat. ojojoj.

God natt mina vänner. God natt.

Fuck you, it’s not over.

Fuck you, it’s over.

Julmys i kåken.

Nya och gamla vänner, julmat i drivor, pepparkaksdeg och värmeljus, kärlek, glädje och lycka. 

Samt en akustisk gitarr, en göteborgare och massa Håkan Hellström. Det blir inte mycket bättre än så.

Ebba och jag bakade lussekatter formade som elefanter och giraffer.
Vi paddlade en bit i solskenet.
Vi spelade uno och skrattade.
Vi var fjorton pers som skulle göra saker samtidigt i det lilla, kalla köket.
Jag tog hand om Marias säng och stoppade papper i öronen när kraftverken gick igång. 
Det regnade spontant, och glögg kan man dricka massor i små mängder.

Det var en bra helg.

So just give up.

Har ni fortfarande inte sett Magnolia så tycker jag att ni ska göra det.

Min dag har bestått av balprat. En himla massa balprat. ”Jag tror att du skulle passa i en röd klänning.” ”Aa, och du borde typ ha en midnattsblå.” ”Kan man ha en blå klänning om man har gröna ögon?”
Det är ju bara typ ett halvår kvar till balen. Om jag ska behöva höra det här varje dag i ett halvår kommer jag bli galen. Jag kommer ta livet av mig.
Bara så ni vet.

Så jag gjorde ett försök. 
Och det fungerade.

Radioskuggan har upphört.
Och det känns så himla bra.