Ja.
Min lördagkväll var fett värd. Ifall ni undrade.
Jag, Gabriella och Viktor dansade och sjöng till Håkan Hellström i en nedsläckt gympasal.
Ibland är det precis vad man behöver.
Vänner, Håkan Hellström och en nedsläckt gympasal.
Oh. My. God.
Jag vill dö lite. Så bra var den. Så fruktansvärt fin. Jag skulle kunna berätta hur fin den var, men då skulle jag bara spoila den, och det vill vi inte. Både jag, barret och kicki höll på att dö där ett tag, men vi kom på ett alternativt slut och sen kändes det i alla fall lite bättre.
James Mcavoy i mitt hjärta. Fast han är ju tydligen lyckligt gift och det är ju synd och skam.
Filmen som medier tjatade så fruktansvärt mycket om.
Filmen som jag tyckte verkade jobbig och inte såg just därför.
Filmen som jag såg början på för ett tag sen.
Filmen som jag bestämde mig för att ladda hem.
Filmen som jag såg i söndags.
Filmen som var helt sjukt jävla asbra.
Filmen som jag skulle kunna se igen och igen, och igen, och igen, och igen.
Filmen som jag är lite kär i.
Filmen som var ganska hemsk egentligen. Och ganska sorglig. Men så sjukt jävla bra.
Se den om ni vill.