En Tvärsares Tankar Om Livet

Hello hello hello!
Jag mår konstigt.
Jag kan inte tänka.

Och inte skriva heller för den delen.

Jag är ganska säker på att jag håller på att lägga grunden till ett nervöst sammanbrott.

Bara det att jag stavade fel i meningen över denna är ju ett ganska bra tecken.

Imorgon ska jag i alla fall på kammarkören. Det är fint. Jag gillar den. Det vet ni.

Och jag ska göra en ansvarstavla. Inte en anslagstavla. En Ansvarstavla. Jag vill göra den nu, men jag har inga pengar.
Ni läser väl 356 saker? Om inte så tycker jag att ni ska göra det. Jag har den som startsida. Det är fint.

Nu skulle jag säga någonting mer, men jag kommer inte ihåg vad.
Fast nu kom jag på det.

Eftersom som jag har en sån där period när jag helst av allt bara vill försvinna så har jag kollat upp det här med volontärtjofs. Man kan få försvinna i två år. Allt man behöver betala är resan dit och hem, någon slags volontäravgift och sen får man kost och logi så länge man har bestämt att man ska stanna. Sen måste man ha fyllt 18 och ha tidigare volontärerfarenhet också, men jag är 18 och erfarenhet kan man ju skaffa sig. 4 veckor på ett barnhem i Indien liksom, sen kan man dra vidare. Jag skulle nog, helt ärligt, kunna bli en människa som ägnar hela livet åt volontärarbete. Jag vet inte riktigt varför. Det bara känns bra. Det känns rätt på något vis.  

Man kan lära människor i Bangladesh att prata engelska, man kan sjunga för handikappade människor i Turkiet, man kan jobba på barnhem i Pakistan eller en farm i Amerikat.

Jag vill.

Jag har gått och skaffat mig ett jobb.

Jag är inte klar med min rapport. Och jag orkar inte bry mig. Jag fixar det imorgon. Har jag redan missat deadlinen kan jag lika gärna missa den med råge.

Jag hänvisar härmed till Gud:
I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.

Och ja. Han är väl inte gud, men han skulle kunna vara. Namnet är Douglas Adams. Ringer det kanske en lite klocka någonstans? Hoppas det.

Frankly my dear, I don’t give a damn.

Jag ska till Barcelona. Och det kommer bli helt underbart bra. Jag ska flyga ner till Barcelona när mina klasskamrater åker hem från Prag i en buss. Den 21-25 maj kommer vara sjukt bra dagar.

Och min helg kommer bli fin. På fredag ska jag och Ullis gå en promenad samt kanske hyra en film. Jag har saknat den flickan. Hon är bra. Himla jättemys faktiskt.

På lördag är det tårttävling i Ljungsbro. Två av mina kamrater har visserligen hoppat av, men jag hoppas på att Emma och Emma inte sviker mig. Och om dom nu skulle göra det så ska säkert sjö dit, och det är ju trevliga människor, så jag överlever säkert. Tårttävlingen innebär i alla fall att man får äta tårta i mängder, flumma runt med det bästa folket som finns, inte sova jättemycket, och som det ser ut just nu: slippa kommentarer om hur dåligt färgat mitt hår är eller hur orakade mina ben är. Ganska najs om ni frågar mig.

Och sen har vi liksom en bra grej kvar. På söndag ska jag och kicks anmäla oss som funktionärer på Vässarö. Och en liten fågel viskade i mitt öra att Marika också ska tillbringa några veckor på den ön i funkperiod två. Att säga att jag längtar är en kraftig underdrift.

Och sen nästa helg ska jag vara så där fruktansvärt kulturell igen. Teatern ska besökas. Tillsamman med min mor och morfar. Ett Drömspel är vad som ska beskådas. Jag har velat se den hur länge som helst. August Strindbergs mest älskade drama och hans största smärtas barn.

Nu hade jag tänkt kolla upp lite fakta om litteratur i Egypten innan jag går och lägger mig. Imorgon är en viktig dag. Jag ska spela handelsspelet och ha ett 90 minuter långt litteraturseminarium. Jippie!

Och på fredag ska jag ha skrivit ett brev till Mr. Knight och hålla en oral presentation om något som jag inte har bestämt än på engelskan. Tveksamt om jag kan komma på ks imorgon. Men jag ska göra mitt bästa.

Tjohoo. Det blev långt det här.

Det är synd om människorna, men saliga äro de korkade, ty de skola flyta när syndafloden kommer.

Grattis mina vänner.

Jag ser i syne.
Jag drömmer saker som jag sen tror är på riktigt.
Jag kan inte sluta låtsas.
Men min värld är lite bättre än den där kalla, hårda, bittra sak ni vill kalla verkligheten.

Jag vet inte vad jag pysslar med. Jag skulle vilja sova tills jag tar studenten.

Men så kan man inte göra.

Ont i hjärtat är vad jag får. Så himla bra bok.
Jag har varit förbannad i en kvart nu.
Sen vände det till sorg.
Och oj vad jag grät. Kommer ni ihåg när man var liten, och man inte kunde andas ordentligt efter att man hade gråtit? Så mycket grät jag.
Så nu har jag ont i hjärtat. 
För så sorgligt är det. 

Jag älskar den här boken.  

Helt undebar dag i Norrköping till att börja med.
Flash Mob och häng med Smedbypojkar.
Sen kom Kicks och då blev det en spontan utgång på det.
Det var typ maskeradtema så vi fick varsin mask, en boa, mingeldrink, plockmat, nyckelring och inträde behövde vi inte betala heller! Fett najs!
Kicki och jag tog sista tåget hem, åt kebab och fick sedan skjuts hem av Kickis pappa. Det är inte helt fel det heller.

Men sen kom smällen. Timo är inte längre kvar i körslaget!! Katastrof!! Snacka om att det programmet är bojkottat nu.

Dåligt Sverige. Dåligt.

Men jag är i alla fall fett glad att jag var ute och röjde när det hände. För jag hade dött på riktigt om jag hade varit hemma och såsat. ojojoj.

God natt mina vänner. God natt.

Fuck you, it’s over.

Det är något speciellt med dom dofterna.
Det sitter fruktansvärt mycket minnen i dom.

Man luktar på myggmedel och blundar. Då ser man en stilla sommarkväll framför sig. Det är lägerbål på gång. Det är egentligen bara då som myggmedlet kommer fram. Och när man sitter där bland alla scouter så är det nästan som att man andas myggmedel. Det ligger som ett lager i luften. Det går inte att undkomma. Men det är fint. Det är riktigt fint.

Eld är ju ständigt återkommande inom det vi sysslar med, det vill säga scouting. Vi lagar mat över den, vi värmer oss vid den, vi myser omkring den. Och med elden kommer det en liten bieffekt, kallad rök. Vi klagar ganska ofta på den. Flyttar oss runt elden för att slippa sitta i röken. Drar samma skämt varje gång.

”Aa, men röken dras ju till skiten”
Och så vidare.

Och röklukten sätter sig överallt. Kläder, håret… jag undrar om det inte sätter sig i huden också. Många gånger har man kommit hem trött och ofräsch, och det första man gör är att ställa sig i duschen. Men det spelar liksom ingen roll, för hur många gånger man än tvättar håret så går inte röklukten ur.

Men det är skön känsla. Att gå ur duschen och fortfarande lukta lite rök. Mysigt. Konstigt, men mysigt. För det finns inte många saker som är så mysigt som en öppen eld. Och med eld kommer rök.

Och rök väcker minnen till liv.

Det är fint.