En Tvärsares Tankar Om Livet

Fy fan. Jag vill dö lite. Så fruktansvärt jävla jobbigt. Det är inte roligt just nu.

Men det finns ljusglimtar. Min fina kammarkör till exempel. Mycket fint. Extremt fint.
Det är dom som kommer rädda mig imorgon. När jag vill dö lite mer. Då kommer vi skratta åt eländet ihop.

Och då kommer allt kännas mycket, mycket bättre.

För övrigt har jag varit vaken sen klockan fem imorse. Kul grej. Verkligen. Nu är klockan 22.48. Jag är liiiite trött skulle man väl kunna säga.

En trött och irriterad mli på en katastrofal gångträning, är inte jättekul. Ifall ni undrade.

Man ska inte tänka efter för mycket. Det slutar aldrig bra. Det har han och jag kommit fram till.

Det här kommer bli konstigt. Förvänta er inte att förstå någonting.

Minnen mannen. Helt glasklara minnen. Samtidigt som jag vill tänka på dom jämt, så vill jag inte tänka på dom alls. För dom gör ont. Tillfällen som dessa så undrar jag verkligen om det är värt det. Om det inte är så att det bästa vore att säga upp kontakten med dig helt. Men sen tänker jag att det helt klart är värt det. Att dom där sekunderna av lycka väger upp flera dagar av ångest.

För övrigt är det ju ganska konstigt att man kan tänka på någon så mycket att man blir lite glad av att komma på att man säkert inte tänkt på honom i en kvart.   

Jag ska gå upp om fyra timmar.

Jag borde sluta skriva sånt här.

Det ska vara särskrivet. Lusse lella alltså. Bara så ni vet.

Jag är ganska trött. Tänkte att jag skulle prata med någon, men jag hittade inte någon att prata med. Så det fick va.

Och min mobil dog idag. Så snart ska jag gå och ladda den, jag hoppas att jag har fått typ tuuusen sms. Men det kommer jag ju inte ha fått, men man kan ju alltid hoppas.

Jag slutar nu. För det här är bara fruktansvärt onödigt. Extremt himla jätteonödigt.

Uffe: Är livet hårt?
mli: Inte mer än vanligt. Det är jag som är för mjuk.

Jag ska åka bort i helgen. Och det är lite hemskt. Inte själva bort åkandet, men att komma hem igen.

Jag ska träffa några utav av dom finaste, och vi kommer ha det himla fint också. Sen kommer jag träffa nya människor. Vi ska ju gå en kurs ihop, jag kanske har en ny bästa vän på söndag. Vem vet?

Söndag kväll kommer vara sorgligt, för jag kommer säga hejdå till fina människor och inte veta när jag får se dom igen. Men alla minnen från helgen kommer vara färska och det enda jag kommer kunna tänka på är hur kul vi hade det.
Jag kommer vara aspepp på måndag. För jag kommer tro att jag kan ha lika roligt i skolan som jag hade det i Kristianstad. Men icke. Det vill sig liksom inte.
Efter rådsmötet var det så. Jag gick omkring och hade svinkul, drog en massa internskämt som hade varit asroliga om Marika och Tunkis hade varit närvarande, men mina klasskamrater fattade ju liksom ingenting. Och efter ett tag blir det bara tråkigt. Och sen blir allt tråkigt. Supertråkigt. Superpeppen vänds till superdepp.

Så kommer min nästa vecka se ut. Men det struntar jag i nu. För nu vill jag bara att klockan ska bli 17.03. Då går mitt tåg. Sen vill jag att hon ska bli 19.37. Då är jag framme i Kristianstad. Hos Uffe. Sen vill jag att hon ska bli 20.37. För då kommer Marika till Kristianstad. <3 Och sen ska vi skratta och kramas hela helgen. Åh. Det kommer bli toppen. Jag vet det.

Jag är borta hela helgen. Somliga skulle kalla det en ”bloggpaus” för dom tror att dom är viktiga och att folk bryr sig.  Jag är inte särskilt viktig, men somliga kanske bryr sig ändå. Och då ska dom få veta att jag är borta på äventyr hela helgen.

Having the time of my life lix.

Jag vill inte sova. Jag är inte trött. Jag borde pluggga. Men jag vill inte. Jag har nästan skrivit klart min engelskauppsats. Jag funderar på att läsa lite i Jane Eyre. Bara för att den är så sjukt bra. Fast jag vill inte läsa. För jag vet vad som kommer hända. Det kommer bli jobbigt och nu är boken fin och bra. Jag vill liksom lägga den i frysen.

Jag vill prata. Men det finns ingen att prata med. Det är inte jätteroligt.

Jag har saknat dig.
Oj vad jag har saknat dig.

Och oj vad bra det kändes att få prata med dig.

Och ja, den bra känslan kommer försvinna och sen kommer det bli värre än vad det var innan.
Men just nu är det fint, och det är det som räknas.

Bra låt. Asbra låt.

Jobbigt mail. Asjobbigt mail.

mli ska sova nu. För mli ska till England imorgon. mli har inte packat klart än. mli ska gå upp klockan nio imorgon. Så mli ska gå och lägga sig nu. mli ska bara läsa lite i sin bok först. Den asbraiga boken.

Ibland tror man saker. Man ska inte tro saker. För saker är sällan som man tror.

Jag hittade fin musik. Jag hittade Soundtracket till Grey’s Anatomy. Bra skit. Mycket bra skit.
Nu ligger alla mina ALU-bilder på Ansiktsboken. Eller inte alla, men dom som är något att ha. Fint blev det.

Grejen är att jag tappade bort min kamera typ sista dagen på kursen. Så jag har inga bilder från midsommar. Det är synd. För det var bra. Det var riktigt bra.

Det var Marika, Johanna och Edith med kransar i håret. Det var Tunkis och jag som tävlade om vem som kunde vinka längst till alla som dansade runt midsommarstången. Det var Tunkis som vägrade erkänna att jag vann. Det var jag som tryckte på Tunkis blåmärke som hämnd. Det var ett helt gäng ALU:are som dansade square dance. Det var jag, Anders och Cissi som kollade på bunkrarna. Det var jag och Petra som dansade vals. Det var jag och Petra som saknade uffuff. Det var jag och Marika som sprang omkring och pratade, sjöng, dansade, skrattade, kramades. Det var bad i Fladan. Det var trångt i tälten. Det var sång i båthuset. Det var vattenkrig. Det var film i Cirkus. Det var allsång i matsalen. Det var saknad, det var nyfunna vänner, det var spänning, det var kärlek. Det var livet.

Och nu är det bara… tomt.