En Tvärsares Tankar Om Livet

Jag är ganska säker på att jag håller på att lägga grunden till ett nervöst sammanbrott.

Bara det att jag stavade fel i meningen över denna är ju ett ganska bra tecken.

Imorgon ska jag i alla fall på kammarkören. Det är fint. Jag gillar den. Det vet ni.

Och jag ska göra en ansvarstavla. Inte en anslagstavla. En Ansvarstavla. Jag vill göra den nu, men jag har inga pengar.
Ni läser väl 356 saker? Om inte så tycker jag att ni ska göra det. Jag har den som startsida. Det är fint.

Nu skulle jag säga någonting mer, men jag kommer inte ihåg vad.
Fast nu kom jag på det.

Eftersom som jag har en sån där period när jag helst av allt bara vill försvinna så har jag kollat upp det här med volontärtjofs. Man kan få försvinna i två år. Allt man behöver betala är resan dit och hem, någon slags volontäravgift och sen får man kost och logi så länge man har bestämt att man ska stanna. Sen måste man ha fyllt 18 och ha tidigare volontärerfarenhet också, men jag är 18 och erfarenhet kan man ju skaffa sig. 4 veckor på ett barnhem i Indien liksom, sen kan man dra vidare. Jag skulle nog, helt ärligt, kunna bli en människa som ägnar hela livet åt volontärarbete. Jag vet inte riktigt varför. Det bara känns bra. Det känns rätt på något vis.  

Man kan lära människor i Bangladesh att prata engelska, man kan sjunga för handikappade människor i Turkiet, man kan jobba på barnhem i Pakistan eller en farm i Amerikat.

Jag vill.

Detta inlägg postades tisdag, januari 27th, 2009 kl. 2:48 f m och är arkiverad under nattligt svammel. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.