En Tvärsares Tankar Om Livet

Kan inte.

Jag skulle vilja sjunga lite. Men icke. För klockan är mycket.

Jaja, jag återgår väl till min rockopera då.

Men det kunde man väl förstå. Att Ola Salo skulle låna lite från en av världens största rockoperor.

Jag lyssnar på musik.

Rockopera. Bra skit. Riktigt bra skit.

Jag hade en ganska pissig dag till en början. Seminarium på engelskan. Sjukt opepp och sa inte så där jättemycket. Fast det var inte så många som sa särskilt mycket, men ändå. Dåligt, dåligt.

Håltimme. Och en jobbig sådan.

Basgruppsmöte. Nu skulle det hända, vi skulle få reda på vilka länder vi ska vara på FN-rollspelet. Det var ganska spänt. Men för det första kan vi ju konstatera att min basgrupp suger. Oseriös utav bara helvete. Jag orkar inte med det.
Och sen kom det. Thailand. Tack så jävla mycket. Jag kommer få prata i 45 sekunder. Fuck off. Bitter och besviken.

På lunchen ljusnade det dock, vi åt med ett gäng naturare som precis hade dissikerat lungor. Man har rätt så roliga konversationer då. Sen tappade vi bort varandra en stund, men återfann varandra vid toaletterna där vi spenderade i stort sett hela lunchrasten. Att göra fotvågen är faktiskt riktigt underhållande. Planer gjordes upp inför sportlovet. Nu hoppas vi bara att snön ligger kvar.

Men sen blev jag bitter igen. Riktigt bitter.
Hittade dock soundtracket till Hair i mitt rum och kände att det var precis vad jag behövde. Sjukt bra musikal.

Och sen var det miniormöte, världens bästa Maria och världens bästa barn. Skratt och lek.

Och ja. Sen har det varit projektarbete. Ska sova nu så att jag kan gå upp tidigt och skriva klart lite stuff.

I fortsättningen ska jag bara hålla käften.

Jävlar vad bitter jag är.

Om en kvart ska jag åka iväg till min älskade skola och ha ett underbart seminarium i engelska.
Looking forward to it! Or maybe not…

Skjut mig?

Men jag ska i alla fall få reda på vilket land jag är i FN-rollspelet. Jag hoppas på något bra. Typ USA eller Israel. Nu kommer ju inte det hända, så jag sitter här och intalar mig själv att jag kommer bli typ Kroatien, eller Thailand.

För övrigt läste jag att Japan anordnar Jamboree 2015. Dit vill jag åka. Hur coolt kommer inte det att bli liksom? Japan. Fett coolt.

Det är när jag känner så här. När jag är så jävla arg, trött och ledsen så jag knappt vet jag heter som jag spelar låten.

Låten. 

Låten som passar för alla humör. Man kan spela den när man är så glad så man nästan spricker. När man är lyckligt kär. När man är olyckligt kär. När man är arg. När man är trött. När man är ledsen. När man vill dö. När man inte orkar mer. När man saknar någon så det gör ont. När man tänker tillbaka på glada dagar. När allt är åt helvete.

Då spelar man låten.

Är man så glad så att man nästan spricker, då hamnar man i extas.
Är man kär, då försvinner man bort i rosa moln och tänker att snart, snart gör jag det.
Är man olyckligt kär, då tycker man att livet är orättvist, men det finns ändå lite hopp där någonstans, det måste det ju, det hör jag ju, och du skulle bara veta att det är precis så här jag känner… 
När man är arg, då är man arg. Jävligt arg. Men när låten har gått på repeat ett tag, då är man mest ledsen och trött. För då har man tagit ut så himla mycket energi och ilska så att man till slut hamnar på golvet i en gråtande hög. Som fem-åringar gör när dom är riktigt förbannade och trötta. 
När man är trött så ger den en energi som man inte trodde fanns.
När man är ledsen så kan man sjunga med och gråta, och sjunga, och gråta. Och tänka att fan vad du är korkad som inte förstår det här. 
När man vill dö eller inte orkar mer, då spelar man den och förstår att det inte kan vara så illa som man tror.
När man saknar någon så det gör ont så kan man gråta lite till låten, för man mår alltid lite bättre när man har gråtit.
När man tänker tillbaka på glada dagar, för att låten är ihopkopplad med mina lyckligaste stunder, och det kommer den alltid vara.
När allt är åt helvete, då finns trummorna där, och dom bankar skiten ur allting. Om man blundar och bara koncentrerar sig på trummorna och pianot, då känns allt lite bättre sen. Sen kan man sjunga bort hopplöshet och ångest i refrängen.

Och sen kan man andas. 

Det finns en känsla i den låten. En känsla som aldrig kommer suddas ut. Känslan av att stå i ett hav av människor som alla tar i för allt dom är värda. Känslan av att allting slutar och börjar här. Känslan av att allt faller på plats. Känslan av sorg, lycka, hat, glädje, men framför allt kärlek. Känslan av att det är det här man lever för, att det är här man ska vara, att det är så här det ska vara. Känslan av att när låten slutar, då slutar även jag. 

Och allt det här uttrycks i en slinga utan ord. Bara några få toner, men så mycket känsla. 
Det går inte att förklara. Känslan som finns i mitt bröst är det bästa och det värsta på samma gång. Superlativen räcker inte till… 

I know it doesn’t make sense, but still…
Calleth you, Cometh I. 

Alltså. Kan inte allt bara dra åt helvete?

Facebook spelade mig ett spratt och jag trodde att jag skulle dö.
Helt plötsligt sa den lilla ansiktsboken att jag inte hade någon vän som hette, eller det är egentligen oviktigt vad vännen heter. I vilket fall så trodde jag att människan hade tagit bort mig på facebook. Den ultimata dissen. Och jävlar vad ont det gjorde.
Men. Så var visst inte fallet. Så nu är allt bra igen.

puss och god natt.

Det var inget.

Eller egentligen var det massor på samma gång, men det kom någon slags mental spärr och satte stopp
för allt.

Floden med ord sinade ganska snabbt.

Jag tänkte sova nu. Jag tänkte drömma om sommarlov och tomma dagar som ska fyllas med skratt.

När jag har tagit studenten ska jag lägga mig på en stor gräsplan och bara titta på molnen i flera timmar. Inga måsten. Inget tjat. Inga prov. Bara ingenting.

Det ska vara jag, molnen och friheten hela dagen.