Min hals dödar mig och jag tänkte därför kolla på film. Verklighetsflykt är bra skit.
Leonardo DiCaprio är med. Jag tippar på att han dör. Han har en tendens att göra det i filmer.
Titanic, The Departed, Blood Diamond. Död. Död. Död.
Body of Lies… We’ll just have to wait and see.
Hello hello hello!
Jag mår konstigt.
Jag kan inte tänka.
Och inte skriva heller för den delen.
Det var en kille som fick ett krampanfall på jobbet igår.
Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag la en hand på hans panna och en hand på hans bröst.
Tänkte att så länge jag kan höra att han andas och känna hjärtat slå, då borde det vara lugnt.
Men om jag hade känt hjärtat sluta slå, då hade vi varit två som hade dött där på golvet i ett nedsläckt rum på S:t Larsgatan 22 A.
Jag är ganska säker på att jag håller på att lägga grunden till ett nervöst sammanbrott.
Bara det att jag stavade fel i meningen över denna är ju ett ganska bra tecken.
Imorgon ska jag i alla fall på kammarkören. Det är fint. Jag gillar den. Det vet ni.
Och jag ska göra en ansvarstavla. Inte en anslagstavla. En Ansvarstavla. Jag vill göra den nu, men jag har inga pengar.
Ni läser väl 356 saker? Om inte så tycker jag att ni ska göra det. Jag har den som startsida. Det är fint.
Nu skulle jag säga någonting mer, men jag kommer inte ihåg vad.
Fast nu kom jag på det.
Eftersom som jag har en sån där period när jag helst av allt bara vill försvinna så har jag kollat upp det här med volontärtjofs. Man kan få försvinna i två år. Allt man behöver betala är resan dit och hem, någon slags volontäravgift och sen får man kost och logi så länge man har bestämt att man ska stanna. Sen måste man ha fyllt 18 och ha tidigare volontärerfarenhet också, men jag är 18 och erfarenhet kan man ju skaffa sig. 4 veckor på ett barnhem i Indien liksom, sen kan man dra vidare. Jag skulle nog, helt ärligt, kunna bli en människa som ägnar hela livet åt volontärarbete. Jag vet inte riktigt varför. Det bara känns bra. Det känns rätt på något vis.
Man kan lära människor i Bangladesh att prata engelska, man kan sjunga för handikappade människor i Turkiet, man kan jobba på barnhem i Pakistan eller en farm i Amerikat.
Jag vill.
Jag har gått och skaffat mig ett jobb.
Och ibland är man bara så jävla liten.
Och man vet inte vad man ska göra.
Och.
Och.
Man tänker.
Tänker tanken.
Och ja.
Jag vet inte.
Jag är inte klar med min rapport. Och jag orkar inte bry mig. Jag fixar det imorgon. Har jag redan missat deadlinen kan jag lika gärna missa den med råge.
Jag hänvisar härmed till Gud:
I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.
Och ja. Han är väl inte gud, men han skulle kunna vara. Namnet är Douglas Adams. Ringer det kanske en lite klocka någonstans? Hoppas det.
Jag är beredd att lägga mig ner och självdö.
Jag fick fina sms från Cornelia och Adam igår, om att vi skulle ses och att det var längesen och så. Vi bestämde att vi skulle fika idag. Ullis hängde på och vi spenderade eftermiddagen på Café M. Cornelia bjöd på Latte och livet var fint.
Vi pratade och skrattade och jag glömde bort min dumma rapport.
Adam och jag har nog inte träffats sen i somras och vi hade helt enkelt lite saker att ta igen. Men nu har vi praktiskt taget lovat varandra att det inte ska ta så lång tid innan vi ses igen. Det känns bra.
Men. Tillbaka till verkligheten, jag har en dum rapport som måste skrivas klart. Typ nu.
Jag har egentligen filosofi nu, men jag gick upp lite för sent och sen var jag lite lagom morgontrög och vips så var jag en kvart försenad.
Så jag struntade i filosofin. Men nu måste jag bara börja röra på mig för att komma i tid till mitt arbetspass. Rapporten måste skrivas klart. Jag vill dö lite. Och sen fick vi reda på igår att vi måste skriva en rapport i nästa tema också. Jag vill dö lite mer.
You got a fast car…