En Tvärsares Tankar Om Livet

Har han tillintetgjort mig?
Hur gick det till?
Jag är ju den starka, det blir alltid som jag vill.
Och han - 
om nån ska kallas svag, är det han och inte jag.

Ibland är man liten. Liten och ynklig.
Då är det bra att man har människor.

Människor som vet och människor som inte vet.
Människor som man kan skratta med.
Människor som lyssnar.
Människor som man kan äta nudlar och bearneisesås med.
Människor som kramas.
Människor som är människor.

Jag tycker om er.

Människor som gör så fruktansvärt mycket utan att dom vet om det. Det är bra människor.

Jag vet inte om ni vet hur det är.
Men jag kan säga att det är skit. Jävligt mycket skit.

Jag vet inte om ni vet hur det känns när ens förälder skämtar om att ta livet av sig.
Men jag kan säga att det är skit. Jävligt mycket skit. Det är värre än skit. 

Jag vet inte om ni vet hur det känns när ens förälder går ut genom dörren och man inte vet om han kommer komma tillbaka.

Jag vet inte om ni vet. 

Jag vet inte om jag är fånig och dum.

Jag vet att jag inte orkar. Jag vet att jag går sönder snart. Jag kommer rasa samman. Fasaden kommer krossas. Jag kommer försvinna. Vattenytan är jävligt långt borta och jag har ingen luft kvar.

Det vet jag. Sen vet jag inget mer.
 

England var fett värt. Min projektgrupp ska maila en massa musikjournalister. Hoppas dom är snälla.

Jag är inte hungrig. 

Jag tycker illa om vissa människor på bilddagboken. Pretentiösa människor är det värsta jag vet. Pretentiösa människor som får beröm är snäppet värre.

Dumma människor kommer på dumma förklaringar. Du är en dum människa. Om du tänker på ordet avundsjuk en enda gång under tiden du läser det här inlägget, då är du en jättedum människa. Och jag vet att du kommer tänka ordet avundsjuk. För det är så du fungerar.

Jag förstår inte hela grejen med att fylla 18. Jag har fyllt 18. Tyckte inte alls att det var särskilt speciellt. Det enda jag tycker är helt okej med att fylla 18 är att jag får rösta. Det enda som liksom betyder något.

Folköl? Cigg? Krogen? Skit alltihop. Jävligt ytligt är det i alla fall. Och japp. Där kom det. Jag känner det. Det liksom svepte förbi mig. Jag vet att du tänker det. Avundsjuk… Avundsjuk…

Jag orkar inte. För det spelar ingen roll vad jag säger. Ni kommer ändå inte lyssna på mig. För ni har era små bortförklaringar. För allting. Ni lyssnar inte. Aldrig. Ni lever i er värld och jag i min. Jag pallar inte leva upp till en massa falska idiotiska fantasier om vad resten av världen tycker att man ska göra. Ni får gärna göra det om ni vill. Jag vill inte. Så enkelt är det.

jag har förklarat allt det här förut. Men nej. Ingen lyssnade. Ni skrattade. Jag vet varför ni skrattade, men det är ingen idé att förklara, för ni lyssnar som sagt inte.

Så vad fan. Kalla mig avundsjuk då. Om det får dig att må bättre.

Jag orkar verkligen inte bry mig.

Vi kan ju lugnt säga att mina första riktiga utekväll ägde rum i England. Vi kan ju även konstatera att den var fett värd. Dom har coola drinkar i England. Makes you look good on the dancefloor liksom.

Ikväll är det party i Norrköping. Hos någon som Alex känner. Tydligen någon rik snubbe som är bra på det där med fester. Jag tror det blir värt.

Jag hade liksom längtat hem lite.

Nu vill jag inget hellre än att åka härifrån.

Bra låt. Asbra låt.

Jobbigt mail. Asjobbigt mail.

mli ska sova nu. För mli ska till England imorgon. mli har inte packat klart än. mli ska gå upp klockan nio imorgon. Så mli ska gå och lägga sig nu. mli ska bara läsa lite i sin bok först. Den asbraiga boken.

Det gick som det gick skulle man kunna säga. Och det kommer jag inte ifrån. Men men. Jag klagar inte. Jag har minnesluckor och är allmänt matt. Men det är smällar man får ta. En toppenkväll var det i alla fall.

Höjdpunkten var nog när vi åkte in till stan i PBs lilla bil. Vi gick till Plaza, konstaterade att det sög och bestämde oss för att åka hem igen. Vi stannade till vid Yngves livs och köpte läsk, sprang på några folkungabarn från min brors generation och sjöng folkungasången en stund. Sen drog vi hem till Kicks och hittade en fin flaska i hennes barskåp. Sen var det party all night long.

Det ska göras om. Det ska det.

Den människan.
Den låten.

Det gör ont att se människor som man som älskar gå sönder. Se hur dom krymper för varje dag. Se hur människor sjunker ihop med åren.

Fast det värsta är att jag ser det. Att jag ser det, vet orsaken, men inte kan göra något åt det.

Vi är två personer som är bortglömda i det här dramat. Två personer som ingen ser. Två personer som försöker leva trots att dom hela tiden kvävs av sitt inferno till bror.