Jag ska kolla på valvakan med Filip och Fredrik. Jag har ju sovmorgon ända till 10.50 imorgon. Så jag hinner väl sova ungefär tre timmar. Sen kan jag leka död i skolan hela dagen. Och sen ska det pluggas! Jippie! 1984 here I come!
Jag är trött. Det är bara för att jag har bestämt mig för att vara uppe. Helt dumt.
Kissnödig är jag också. Vart ska detta sluta? Jag gissar på toaletten, men det är ju bara jag.
Trött, trött, trött.
Pappar har muttrat hela dagen. Så nu sitter min mamma och tycker synd om sig själv för att min pappa tycker synd om sig själv hela tiden.
Ironi?
Så in i helvete. Jag vill dö. Jag pallar inte med en massa tolkningsmodeller. Jag vill inte läsa religösa texter med fundamentalistiska glasögon. Jag vill inte göra en arkivuppgift. Jag orkar inte läsa 1984 en gång till. Grammatikprovet i engelskan behöver vi inte ens prata om. Usch. Jag vill inte skriva en rapport i naturkunskapen. Det enda som känns lite roligt just nu är seminariet om bilder som historisk källa. Det ser jag nästan fram emot, men resten kan ju dra dit solen inte skiner.
Fyyy vad jag hatar skolan just nu.
Min absoluta favoritlåt. Jag älskar den så fruktansvärt mycket. Jag går till varje konsert och önskar att han ska spela den. Ikväll hände det. Och det var precis lika magiskt som jag trodde att det skulle vara. Åh.
Sen spelade han Aprilhimlen också. Kärlek är vad den är. Slösa bort livet med mig?
Och slutet. Wow. Där stod jag och tittade på Håkan och Håkan tittade på mig, och sen började det helt plötsligt snöa inne i flygeln. Skum var det. Det snöade skum och jag var den lyckligaste människan i hela världen.
Jag ska på Håkan imorgon!! Helt själv! Peppen är extrem, men likaså paniken!! Hjälp!!
Det är tråkväder ute. Riktigt tråkväder. Inte jättekul. Men snart bär det av mot Cloetta, och lite godis borde väl kunna göra så man glömmer tråkvädret. Jag vill ha skumtomtar. Fast dom säljer nog inte det än…
Jävla piss.
Jag vill bara lägga mig under täcket och dö.
Det liksom blev värre. Fast bättre.
Och vissa människor förändras aldrig.
Fast jag ändrar mig hela tiden.
Och när man läser om en masssa diagnoser så stämmer allt så jävla bra.
Då mår jag illla.
Och jag vågar inte tycka om människor längre. För det gör så fruktansvärt ont när dom försvinner. Eller när man tappar bort dom.
Och sommaren -08 var en fantastisk sommar. Några smärre olyckor längs vägen bara.
Fast jag tycker verkligen inte om martyrer. Martyrer som använder ordet avundsjuk som sköld mot allt och alla.
Och jag tycker inte om mig själv.
Jag har saknat dig.
Oj vad jag har saknat dig.
Och oj vad bra det kändes att få prata med dig.
Och ja, den bra känslan kommer försvinna och sen kommer det bli värre än vad det var innan.
Men just nu är det fint, och det är det som räknas.
Bloggpaus.
Fint.
Jag har liksom inte haft något av värde att säga.
Fast det har jag ju aldrig.
Jag har helt enkelt inte känt något behov av att skriva.
Men nu har jag bara en sak som jag måste berätta. Kommer ni ihåg Boston Public? Kommer ni ihåg hur sjukt bra det var? Det gör jag. Jag bestämde mig därför för att ladda hem det. Hela första säsongen. Helt fint. Nostalgi på hög nivå.