En Tvärsares Tankar Om Livet

Jag är här igen.
Ny sladd. Nytt liv.

Det var väl kanske att ta i lite, men ändå.

I vilket fall så har jag beslutat att sluta läsa vissa bloggar. För människor är sannerligen dumma i huvudet.

Teknik hatar mig. Min dator hatar mig.

Det kommer vara tyst här tills den har slutat hata mig.

Sakna mig lagom mycket.

Heath!

Egentligen är jag inte jätteöverraskad, bara lite mer ledsen över att han är död.

Och nu känns det onekligen som att jag måste se Slumdog Millionaire.

Man får inte yttra sig i det här huset.
Man ska vara tyst, snäll och låta sig bli trampad på av torktumlaren.

Jag lovade mig själv för längesen att ingen någonsin skulle få trampa på mig.
Men eftersom jag nu får skäll av mina föräldrar när jag säger ifrån så tänker jag bryta mitt löfte.

Jag tänker bosätta mig på mitt rum. Jag tänker bara komma ut när det serveras mat, men jag tänker inte prata med någon. När jag har ätit upp går jag helt tyst upp på mitt rum igen.

På mitt rum lyssnar jag bara på musik i hörlurar. Jag sjunger inte. Jag är helt knäpptyst. Torktumlaren har ju rummet bredvid mitt, jag kan ju inte störa den.

Jag tänker inte be om något.
Jag tänker inte tilltala någon.
Jag tänker vara jävligt kortfattad när dom frågar saker.
Om dom vill ha hjälp med något kommer jag hjälpa till i tystnad, sen försvinna upp på mitt rum igen.

Jag tänker sakta men säkert tyna bort och bli det offer dom vill att jag ska vara.  

Can you read my mind?

Jag älskar amerikanska serier för deras soundtrack.

Och nu saknar jag O.C så jävla mycket. Mina onsdagkvällar brukade vara heliga.

Spotify guidar inte mig till Etype och A-teens.

Spotify leder till Monica Zetterlund och Visa från Utanmyra.

Det blir vad man gör det till.

Tyvärr så har boken ett slut.
Jag har sparat på dom sista kapitlen.
Men.
Nu ska jag läsa ut den.

Jag kommer gråta.

När man är 7 är ett år en sjundedel av ens liv.
När man är 18 är ett år en artondel av ens liv. 

Och sen fortsätter det så. Förstår ni hur fort tiden kommer gå när man är 45?  

Små, små steg vet ni.

Sov lille klumpeduns, sov nu sött.

Vaggvisa för flyktbenägna. Den ska jag sjunga för mina barn. Bara så ni vet.

God morgon förresten.

Jag är trött så jag kan dö. Jag har sovit typ tio timmar. Fast jag tror att jag börjar vakna nu. Lyssnar lite på The White Stripes (det borde ni förstå pga rubriken) och då blir man i alla fall lite piggare. Tänkte dra mig mot en affär och köpa något ätbart.

Jag känner hur intresseklubben typ dör där ute…

Jaja, see you later.