En Tvärsares Tankar Om Livet

Jag pluggar jag. Inte kul, men tydligen nödvändigt. Jag är bara så himla trött på att skriva uppsatser. Det känns som att det är det enda jag har gjort hela trean. Uppsatser och rapporter. Fy.

Jag vill inte.

jag tänkte bara nämna ESC lite kort. Jag bryr mig sällan om att kolla upp låtarna innan och det har lett till en del spännande överraskningar. Förra året var det frankrikes bidrag som spelades friskt på P3 och det var kärlek från första ögonblicket. Sen blev jag mäkta chockad när låten helt plötsligt dök upp i ESC.

I år har samma sak hänt igen. Fast nu är det Norge som står för bidraget. Hoppas det går bättre för Alexander än vad det gjorde för Tellier bara. För låten är lite magisk på något vis. Jag gillar’n.  

People! I juni är det Flash mob!! I Norrköping!! I form av ett Vattenkrig!! Be there!! Det lär bli fantastiskt!

Yey! Massor med utropstecken!! Hela tiden!! Det går inte att sluta!!

Jag är trött. Jag ska plugga. Livet suger.

Men om man lyssnar på Håkan så suger livet betydligt mindre.

Puss och Kram.

Jupp. ”Kulturskolan” firade 60 år. För mig kommer det nog alltid heta Musikskolan.

I vilket fall så var Kammarkören där och sjöng. En låt, eller egentligen två, men den sista räknas inte. Konserten var väl typ två timmar. Det betyder att man får väldigt mycket dötid. Dötid som man spenderar bakom scenen. Åh. Det är fantastiskt. Sitta i en soffa och snacka skit med Theo och Kristian. Hyscha åt små barn och bli hyschade själva av ljudkillar. Minnas hur det var när man stod på scenen när man var musiklekare och sjöng om en bombardong när Musikskolan fyllde 50. Vackert.

Det är som sagt något speciellt med att springa runt bakom scenen. Jag tror det sitter i från musikklasstiden. Då man verkligen inte fick komma i närheten av att gå bakom scenen. Det gör att det känns lite rebelliskt.

Sen är det den där känslan man har precis innan man går in på scen. Känslan av att man skulle kunna ta över världen. Sen sträcker man på sig och börjar gå. Ställer upp sig. Sträcker på sig. Hör hur stråkarna sätter igång. Sträcker på sig lite mer. Harklar sig. Rullar lite på axlarna. Tittar på sin dirigent. Väntar på slaget. Räknar. Andas in… Och sen glömmer man allt. Det finns ingeting förutom en själv, ens körkamrater och sin dirigent. Det är magiskt. Känslan av att man gör någonting jävligt bra.

Nu kom jag på ett ord som faktiskt passar in här. Jag har läst om det, men aldrig riktigt kunnat komma på när eller om jag har känt det. Flow. Mina lärare pratar bara om det tillsammans med sport. Att det är det man känner när man är jävligt duktig på sin sport typ. Men här har vi ju ett alldeles klockrent exempel som inte har med sport att göra. Heja mig.

Och ja. Efter mycket om och men så lyckades jag ta mig hem. Andreas och jag lyckades ta oss ut till Maria utan att dö. (Jag var jävligt orolig ett tag kan jag våga påstå.) Och sen satt vi och drack vin på en plats som jag inte tänker nämna. Det började bra och sen gick det liksom utför. Jag vet inte riktigt vad som hände och vi har lovat att glömma bort det. Så vi behöver ju egentligen inte ens nämna det alls. Jag tyckte i alla fall att vi hade roligt större delen av tiden.

Nu ska jag försöka pussla ihop saker.

För att vi älskar nördar.

Kolla in serien The Big Bang Theory. Magiskt. Första säsongen är inte jätterolig jämt, men andra säsongen är toppklass rätt igenom. Jag älskar’t.

Hoho. Här sitter jag och lyssnar på Guldet Blev Till Sand. Spännande, Spännande.

Jag mår bra. Jag borde vara stressad och orolig, men det blir liksom inte så. Så nu har jag nästan ångest över det faktum att jag inte har ångest.

Jag som var hans kamrat, jag tog honom över land och hav!

Jahopp. Jahopp. Jag tycker om mina muppar. Jättemycket.

Åhå. Nu blev det Cabaret. Maybe This Time. 
För övrigt ser jag månen från mitt fönster. Det är fint.

Jag vill ha sommar, sol och ledighet. Tomma dagar, veckor, månader! Eller i alla fall en månad som är jävligt tom. Eller midsommar ligger ju där och spökar. Eller inte spökar, men det är ett roligt uttryck. Jag vill. Eller aa, ni vet vad jag vill. Det är en plats. Och känslor är läskiga. Jag vet inte när det hände, men plötsligt insåg jag liksom att det måste vara så det ligger till. Och det är inte helt okej. Dumma pojkar.

Jag bläddrar igenom konfbilder från Vässarö. Jag var inte ens där och jag blir ändå lite ledsen när jag ser på bilderna från dagarna när dom åkte hem. Jag känner inte ens folket och det gör ändå ont i hjärtat när man ser fotokommentarerna om hur mycket dom saknar varandra. Fast det som gör mest ont är dom uteblivna kommentarerna. Tjejerna som har skrivit hur mycket dom saknar ett gäng pojkar. Inte ett enda svar. Inte. Ett. Enda. Alla pojkarna är ändå taggade. Ingen har svarat. Jag kan känna smärtan. Usch.

Men om jag skulle sluta med det här kanske?

Oh. Vet ni vad det bästa skulle vara? Om jag slutade tänka. Det skulle vara vackert. Jag ska sluta tänka lite i sommar. Eller jag ska sluta tänka på jobbiga saker. Det vill säga skolan. Jag ska sluta skolan! tada! Problemet löst. Jag är så jävla smart.
Jag ska fortsätta tänka på roliga saker. Som t.ex… Ja, nu kommer jag ju självklart inte på något. Men jag brukar kunna tänka på riktigt roliga saker.

Nu ger jag nog upp tror jag. Jag skulle vilja skriva något fint, men det brukar inte funka så här dags på kvällen. Det funkar bättre lite senare. När jag lyssnar på fin musik och tänker på människor jag saknar. När man blir så där fint olycklig vet ni. Då kan jag skriva riktigt fina saker skulle jag vilja påstå. En del uppdiktade, en del riktiga. Det är det som är så magiskt när man skriver, man behöver inte tala sannning.

Nu sätter jag punkt.

. (hihi)

Ryggtavlor är farliga saker.

Nej. Nej. Nej. Nej.

Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnej. Nej!

Det här är inte helt okej. Jag hatar känslor.

Jag höll tal idag. Pratade fint om scouting. Det gick asbra. Så nu sitter jag på min veranda och firar. Glass och The Kooks. Solksken är det också. Det blir inte mycket bättre än så.