Om ni inte orkar släpa er igenom mina megalånga inlägg så förstår jag faktiskt det.
Jag längtar till Boomerang så jag dör. Vi är ju i alla fall 6 personer från ALU. Jag ska allvarligt talat krama ihjäl dom. Sen ska jag skratta. Åh, vad jag vill skratta. Prata gamla minnen och skratta tills jag har ont i käkmusklerna. Ja tack.
Jag ska sova nu. Imorgon ska jag packa. Åh. Det är inte långt kvar nu. <3
Egentligen är det ju ganska fånigt hur något som troligen har varit den bästa upplevelsen i mitt liv kan leda till det helvete som det faktiskt har gjort. Jag förstår inte riktigt varför jag inte såg det tidigare, men nu är det jävligt klart.
Och ja, vad ska man säga. Jag vet inte.
At least I hade the time of my life. Och just nu är det just det som räknas.
Fick precis ett mail från Cristofer från ALU. Han har lagt upp alla sina bilder från ALU på spaces. Jag kollade på dom alldeles nyss. Först brydde jag mig inte så mycket. Det var inga bilder som direkt berörde mig. Sen kom bilder på hela Kalksten samt delar av Flinta från vårat första lägerbål. Doing our exercises. Ååh, det var fint och Simons nöjda min gjorde mig lycklig. Sen kom det bilder från hajken, mest på Cristofers patrull dock eftersom vi var på olika öar.
Sen kom det som slog mig riktigt hårt. Bilderna från kvällen när vi hade kurspasset med lekar. När vi stod i en ring och vi kalkstenar lägger armarna om varandra, det spred sig genom hela ringen och sen stod vi där och gungade tillsammans. Höger. Vänster. Höger. Vänster. Den känslan som infann sig då. Den känslan av gemenskap med människor som jag inte känt mer än ett par dagar. Det är ultimate happiness på riktigt. Sen kommer det lite mingelbilder från lekarna. Alla springer omkring som galningar, alla skrattar, ingen tänker på hur vi uppfattas av andra människor. Vi har bara genuint roligt. Det syns så tydligt på bilderna. Vi blev som barn på nytt allihop den kvällen. 18-åringar som 52-åringar. Den kvällen var vi lika gamla. Det är nog det bästa jag har varit med om. Någonsin.
Sen kommer bilderna som får det att brista. Bilderna från bryggan. När båten åker. Shit. Jag insåg hur mycket jag tycker om alla dom här människorna och hur mycket jag önskar att jag kunde träffa dom igen. Om jag träffade dom nu skulle jag bryta ihop av lycka. Jag skulle gråta för att jag var så himla lycklig. När jag ser dom få av oss som ska på boomerang tänker jag krama dom till döds. Jag saknar dom så himla mycket.
Tänker visa en bild för er. Bilden betyder sjukt mycket. Det är Ulf och jag på bryggan. Eller rättare sagt, Ulf är på båten, jag är på bryggan. Vi håller i varandra. Ett sista tappert försök att hålla ett stadigt tag i allt. Sillen räddade mig den dagen sen. Jag var på vippen att börja gråta över att alla åkte hem. Då tittar Sillen djupt in i mina ögon och säger med lugn röst:
”Dom kanske försvinner här ifrån ön, men dom försvinner aldrig här ifrån *lägger en hand på mitt huvud* eller här ifrån. *pekar på mitt hjärta*” Det var precis vad jag behövde, och det var precis det jag påmindes om nu när jag kollade på bilderna. Att även om dom inte alltid finns runt omkring mig, så har jag dom alltid med mig. Det jag har i mitt huvud och i mitt hjärta kan ingen ta ifrån mig. Just nu är jag väldigt glad över det. För nu saknar jag dom så det gör ont. Allihop.
Här är den. Ulf på båten. Jag och Petra på bryggan. Vi kämpade tappert, men båten var lite starkare.
Jag gråter. Mia Micaels rutin var ju så fruktansvärt fin att jag inte hade något val. Jag typ dog. Direkt när hon förklarade temat förstod jag att skulle börja gråta. ”Tim Burtons bröllop.” Så fint. Jag förstår inte hur hon gör.
Gällstad idag då. Jag antar att ni redan har läst de andras bloggar och vet att vi åkte dit istället för Örebro. Jag är trött i öronen och har ont i halsen efter all musik och allt skrikande i bilen. Och det krävs ganska mycket för att min hals ska svika mig. Det vet ni. Lager 157 var en spännande grej. Jag ska åka dit med min mor och mera pengar. Då jävlar.
Det roligaste på hela resan var när vi åkte in på en liten grusväg och undrade vad tusan gps:en pysslade med. Då kom det helt plötsligt två stora timmerbilar från ingenstans. Shit. Vi åkte ner i diket för att inte bli mos. Mahaha.
Åter till SYTYCD. Wow. Jag älskar det där programmet. Det är ju helt fantastiskt vad man kan åstadkomma genom dans. Jag blir nästan lite ledsen när jag tänker på att jag inte kommer kunna se programmet nästa tisdag. Hoppas att vi gör något jävligt kul då så jag slipper tänka på det. Fast det tror jag att vi gör, så det känns helt okej. Nästan.
Jag fryser. Det var längesen. Jag satt på Steve’s i två timmar med Emma, Kicki, Ebba, Hanna och Widar. Jag drack kärlekste och åt chokladtårta. Satt med en filt och frös ändå. Trots att jag hade både tjocktröja och regnjacka. Mm, vad jag älskar denna svenska sommar.
Det här var en bra dag. Synd att sommaren typ är slut nu bara, för det är typ nu det börjar kännas som sommarlov på riktigt.
Jag och Kicki har suttit hela kvällen och planerat nästa vecka. Alla andra har varit avundsjuka och sagt att dom hoppas att vi får en helt fantastisk vecka där borta på ön. Puss på dom. Jag hoppas dom får en fantastisk vecka dom också. Dom flyttar hit och dit. Åker på reggaefestivaler. Planerar nollningar. Hoppas på att dom får jobb. Vuxna människor för tusan. Snart är man där själv. Det är lite läskigt, men när man ser att människor man känner klarar av det, då känns inte framtiden lika otrygg.
Det är fint.
Yes! Ända till Örebro! Den du! Wiiie. Jag är lite som ett barn på julafton. Eller, mer innan julafton. Äsch. Ni fattar.
Vi ska åka till lager 157. Helt najs. Jag tänkte att jag kanske kunde hitta några T-shirts. För det skulle jag behöva. Mhmmm. Intressesmurfarna dog. Den här veckan blir en bra vecka. Jag tycker om den redan nu och det är bara måndag. (Tisdag om man ska gå efter klockan. Men det är bara onödigt.)
Idag har jag tvättat. Sen kollade jag på film med Cecilia och tog en promenad med henne och hennes bror.
Imorgon ska jag som sagt åka till Örebro.
Onsdag hade jag tänkt packa. För då kan jag ägna torsdagen åt att fixa grejer som jag behöver men som jag inte har. Sen åker vi ju tidigt på fredagmorgon. (Alternativt sen fredagnatt 03.30. Avgör själv.) Och sen har vi lite mer än en vecka framför oss på Vässarö och sen börjar skolan. Jippie!
Skola. Blöök. Men allt annat är ju helt asbra. Så jag ignorerar skolan. Usch på den.
Puss. Bild på min fina hårfärg finns här.
..att bära dig.
Det är lättare än man tror att bära sin bror.
Mina föräldrar träffade en gammal vän till mig idag. Erik. Vi gick i samma klass i lågstadiet. Vi brukade vara ganska tajta. Han, jag, Carro, Robert och Carl. Det var tider det. Det är typ det enda som är lite ledsamt med att jag började i musikklass. Att jag tappade bort dom. För det var bra människor.
Jag träffade Erik på station i Linghem för en himla massa år sen. Vi pratade en stund. Det var fint. Det var som det brukade. Jag tycker om den känslan. Känslan av att vissa saker aldrig förändras.
Jag tänkte skriva någonting om hur jag ser fram emot det här med skräckblandad förtjusning. Men orden ville inte riktigt samarbeta. Så jag gav upp. Allt blev lite för tydligt. Jag vill inte att saker ska var tydliga. Det är läskigt. Helst ska saker vara helt oförståliga samtidigt som man nästan kan ana vad som händer om man bara är tillräckligt insatt. Folk som inte ska förstå, ska inte kunna förstå. Så tänker jag när jag skriver ner saker i det här som man kallar blogg. Blöh. Nu lägger jag ner och kollar på film.
åååh. En sak till bara. Dom visade Candy på Canal+ för några dagar sen. Sjukt bra film. Även fast den är sjukt deprimerande så är den så himla gullig och underbar.
Once upon a time there was Candy and Dan.
It was just the two of them and everything was gold.
He was handsome, and a very good criminal.
We lived on sunlight and chocolatebars.
He would clime balconys, clime everywhere, do anything for her.
Oh Danny boy… You came in to my life realy fast and I liked it.
But danny you said, you promised, you pointed at the skye.
That one is called Sirius, dogstar, but only here on earth.
How much do I love this sound in my ears?
Since there is only on thing to love and it can not be you.
Danny the daredevil. Candy went missing.
Bussbiljetterna är äntligen bokade. Nu ska jag bara tvätta alla mina kläder samt packa ner pojkpenistältet sen är jag redo. Var så säker att vi återkommer – till Vässarö, våran ö, Vässarö.
Bussen går 03.30 på fredag. Någon som känner sig manad att vinka av mig?
Maria och jag kommer fram till Stockholm 06.20 så vi har bestämt att vi ska äta frukost på donken innan vi tar oss ut till Tekniska där vi ska ta bussen till inget mindre än Vässarö, våran ö, Vässarö. Eller, för att komma till ön måste vi åka båt också, men ändå. Och så måste vi gå typ svinlångt från busshållplatsen till hamnen. Men sen! Sen är vi framme på min favoritplats. Eller okej, Falkenberg står nog fortfarande högst upp på den listan. Men Vässarö är fan inte långt ifrån. Vi pratar havet. Vi pratar scouting. Vi pratar minnen. Dessa underbara minnen. Men nu ska vi inte leva i det förgångna, utan blicka framåt mot en alldeles underbar vecka på en alldeles underbar ö. Som Marika sa: ”Det kommer bli toppen. Jag vet det.”
Jag kommer inte höra av mig mer och jag tänker inte ta skulden.
Så säg det och få det gjort - det finns bara ett enda sätt att brinna upp.
Varför måste vi såra varandra?
Något säger mig att du blir borta en lång lång tid.
Jag fick ett sms. Ett sms som gjorde mig så glad att jag började gråta.