En Tvärsares Tankar Om Livet

Jävla piss.

Jag vill bara lägga mig under täcket och dö.

Den människan.
Den låten.

Det gör ont att se människor som man som älskar gå sönder. Se hur dom krymper för varje dag. Se hur människor sjunker ihop med åren.

Fast det värsta är att jag ser det. Att jag ser det, vet orsaken, men inte kan göra något åt det.

Vi är två personer som är bortglömda i det här dramat. Två personer som ingen ser. Två personer som försöker leva trots att dom hela tiden kvävs av sitt inferno till bror.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Andreas påstår att han ska åka till Thailand i sex månader. Jag vet inte vad jag ska tro.
Jag tror inte att jag vill tro det. Jag vill inte att Andreas ska åka till Thailand i sex månader.

Sen skulle det vara rätt typiskt Andreas att driva med mig. Så jag vet inte.
Jag vet att jag inte vill att han ska åka till Thailand, samt att jag inte vill att han driver med mig.
Förstår ni mitt problem? Förstår ni vad jag säger?

Min bror är en torktumlare. Idag mer än någonsin.
Det leder till att mina föräldrar tassar runt på tå. De går runt honom. Tar inga diskussioner. Han skulle kunna göra vad som helst nu, de skulle inte bry sig. För ingen vill starta ett världskrig. Världskrigen undviks genom att låta torktumlaren springa omkring och vara arg och bete sig lite hur som helst. Han kan säga åt Albin att hålla käften vid matbordet, han kan smälla i dörrar, han kan vara ett svin. Ingen säger någonting. Alla bara tackar och tar emot.

Men inte jag. Jag vägrar att sitta och titta på när min idiot till bror behandlar den här familjen som skit. Så nu har jag sagt ifrån. Jag har sagt ifrån och sitter just nu på mitt rum och spelar musik på lite för hög volym.

Jag inväntar världskriget.  

Två saker som får mig att må illa just nu.

1. Den nya bondlåten. Usch och fy och skam. SKAM!
2. Singalong. Lilla ungen Wahlgren är med. Usch. Han är sliskig. Riktigt sliskig. 

Jaa, man kan byta kanal, men min tv har ingen fjärrkontroll. Det innebär att jag måste gå fram till tv:n för att byta kanal, och jag orkar inte. Jag får må illa helt enkelt.

Mark håller på att åka ur SYTYCD. Aaaaah!! Det får liksom inte hända. Jag dör.  

Har det för övrigt inte gått för långt när man ser en vägskylt och det känns som att man går sönder inuti?

Jag hatar det här. Och ni vet vad jag vill, men ni kan få höra det igen.

Jag vill vara kall och hård som lagrat kol.

I guess I’m falling for someone half the world away.

För övrigt är det ju sjukt trevligt att komma hem och upptäcka att familjen är helt inne i ett av världskrigen igen. Linus dörr har inte längre bara ett hål rätt igenom, den har även gått av på mitten.

Jag orkar inte med skiten. Därför laddar jag ner en film som Cecilia säger är bra och sen tänker jag stanna på mitt rum tills dom har gått och lagt sig.

Frågorna jag ställer mig är följande:
Hur länge kommer det här pågå?
Hur många dörrar kommer vi få byta ut?
Hur lång tid kommer det ta innan han ger sig på något annat än dörrar?

Vart ska jag ta vägen?

Fick precis ett mail från Cristofer från ALU. Han har lagt upp alla sina bilder från ALU på spaces. Jag kollade på dom alldeles nyss. Först brydde jag mig inte så mycket. Det var inga bilder som direkt berörde mig. Sen kom bilder på hela Kalksten samt delar av Flinta från vårat första lägerbål. Doing our exercises. Ååh, det var fint och Simons nöjda min gjorde mig lycklig. Sen kom det bilder från hajken, mest på Cristofers patrull dock eftersom vi var på olika öar.

Sen kom det som slog mig riktigt hårt. Bilderna från kvällen när vi hade kurspasset med lekar. När vi stod i en ring och vi kalkstenar lägger armarna om varandra, det spred sig genom hela ringen och sen stod vi där och gungade tillsammans. Höger. Vänster. Höger. Vänster. Den känslan som infann sig då. Den känslan av gemenskap med människor som jag inte känt mer än ett par dagar. Det är ultimate happiness på riktigt. Sen kommer det lite mingelbilder från lekarna. Alla springer omkring som galningar, alla skrattar, ingen tänker på hur vi uppfattas av andra människor. Vi har bara genuint roligt. Det syns så tydligt på bilderna. Vi blev som barn på nytt allihop den kvällen. 18-åringar som 52-åringar. Den kvällen var vi lika gamla. Det är nog det bästa jag har varit med om. Någonsin.

Sen kommer bilderna som får det att brista. Bilderna från bryggan. När båten åker. Shit. Jag insåg hur mycket jag tycker om alla dom här människorna och hur mycket jag önskar att jag kunde träffa dom igen. Om jag träffade dom nu skulle jag bryta ihop av lycka. Jag skulle gråta för att jag var så himla lycklig. När jag ser dom få av oss som ska på boomerang tänker jag krama dom till döds. Jag saknar dom så himla mycket.

Tänker visa en bild för er. Bilden betyder sjukt mycket. Det är Ulf och jag på bryggan. Eller rättare sagt, Ulf är på båten, jag är på bryggan. Vi håller i varandra. Ett sista tappert försök att hålla ett stadigt tag i allt. Sillen räddade mig den dagen sen. Jag var på vippen att börja gråta över att alla åkte hem. Då tittar Sillen djupt in i mina ögon och säger med lugn röst:

”Dom kanske försvinner här ifrån ön, men dom försvinner aldrig här ifrån *lägger en hand på mitt huvud* eller här ifrån. *pekar på mitt hjärta*”  Det var precis vad jag behövde, och det var precis det jag påmindes om nu när jag kollade på bilderna. Att även om dom inte alltid finns runt omkring mig, så har jag dom alltid med mig. Det jag har i mitt huvud och i mitt hjärta kan ingen ta ifrån mig. Just nu är jag väldigt glad över det. För nu saknar jag dom så det gör ont. Allihop.

Här är den. Ulf på båten. Jag och Petra på bryggan. Vi kämpade tappert, men båten var lite starkare.

Jag tänkte skriva någonting om hur jag ser fram emot det här med skräckblandad förtjusning. Men orden ville inte riktigt samarbeta. Så jag gav upp. Allt blev lite för tydligt. Jag vill inte att saker ska var tydliga. Det är läskigt. Helst ska saker vara helt oförståliga samtidigt som man nästan kan ana vad som händer om man bara är tillräckligt insatt. Folk som inte ska förstå, ska inte kunna förstå. Så tänker jag när jag skriver ner saker i det här som man kallar blogg. Blöh. Nu lägger jag ner och kollar på film.

åååh. En sak till bara. Dom visade Candy på Canal+ för några dagar sen. Sjukt bra film. Även fast den är sjukt deprimerande så är den så himla gullig och underbar.

Once upon a time there was Candy and Dan.
 It was just the two of them and everything was gold.
He was handsome, and a very good criminal.
We lived on sunlight and chocolatebars.
He would clime balconys, clime everywhere, do anything for her.
Oh Danny boy… You came in to my life realy fast and I liked it.
But danny you said, you promised, you pointed at the skye.
That one is called Sirius, dogstar, but only here on earth.
How much do I love this sound in my ears?
Since there is only on thing to love and it can not be you.
Danny the daredevil. Candy went missing.