Vässarö
Den där ön alltså. Den gör saker med en. Man blir lite skadad efter ett tag. En av skadorna är att man får ett akut behov av kvällsfika. På Vässarö finns det kvällsfika i matsalen mellan klockan 21.00 och 00.30. Så just nu känner jag att jag vill gå och dricka kaffe samt mingla med en massa scouter.
Sen känner jag verkligen att jag vill krypa ner i min sovsäck bredvid Marika och prata om livet. Samtidigt som regnet smattrar mot tältduken. Jag vill vakna och skratta åt Emelie som på morgonen utbrister: ”Det har regnat in vårat tält! Det är vatten i min kåsa, på min tandborste och på utsidan av min regnjacka!!”
Jag vill gå på Lär Dig Ta Plats och bli glad över att det faktiskt finns unga scouter som vill förändra saker. Scouter med drömmar och förhoppningar, samt ambitionen och motivationen att faktiskt förverkliga dom. Jag vill ha picknick med delar av ALU-gänget och lyssna på The Jiingiz. Jag vill skratta så jag får ont i magen. Jag vill kittla Uffe. Fast utan att han drämmer sin armbåge rätt in i min haka.
Jag vill sitta på en bänk under stjärnorna och prata om dåtiden, nutiden och framtiden med Marika. Jag vill springa omkring barfota mitt i natten och plaska i iskalla vattenpölar.
Jag vill vakna och gå på pretentiösa morgonsamlingar. Jag vill höra Tunkis tjata om effektiv struktur.
Jag vill inte riva tält. Jag vill inte packa ihop mina saker. Jag vill inte gå på avslutning. Jag vill inte säga hejdå till mina vänner. Jag vill inte gå ner till djuphamn och jag vill absolut inte åka över till andra sidan. Jag vill inte krama Marika hejdå. Jag vill inte sätta mig i bilen. Jag vill inte åka hem.
Men ibland måste man göra saker man inte vill.
Nu vill jag sova. Nu vill jag säga godnatt till Marika på riktigt, och inte via ett sms. Men det får duga, för man får inte alltid som man vill.
”Godnatt mli,
du och jag är helt oslagbara.
Det har jag kommit fram till. <3″