Pusshej
Det fanns en tid när jag faktiskt kunde hålla koll på världskrigen. Nu är det mer som ett enda långt världskrig hela tiden. Han lyssnar inte.
Han bryr sig inte.
Ibland skiner solen igenom molnen, men nästan jämt tornar de svarta regnmolnen upp sig kring vårat lilla radhus. Man tröttnar ganska fort.
Men snart lämnar jag all den här skiten bakom mig. Visserligen bara för tio dagar, men ändå. Det är 10 dagar utan ångest över att han inte ska komma hem, att han ska komma hem, att han ska ställa till helvete. 10 dagar utan att jag behöver bry mig. 10 dagar som jag kan andas.