Regn och Tårar
Fick precis ett mail från Cristofer från ALU. Han har lagt upp alla sina bilder från ALU på spaces. Jag kollade på dom alldeles nyss. Först brydde jag mig inte så mycket. Det var inga bilder som direkt berörde mig. Sen kom bilder på hela Kalksten samt delar av Flinta från vårat första lägerbål. Doing our exercises. Ååh, det var fint och Simons nöjda min gjorde mig lycklig. Sen kom det bilder från hajken, mest på Cristofers patrull dock eftersom vi var på olika öar.
Sen kom det som slog mig riktigt hårt. Bilderna från kvällen när vi hade kurspasset med lekar. När vi stod i en ring och vi kalkstenar lägger armarna om varandra, det spred sig genom hela ringen och sen stod vi där och gungade tillsammans. Höger. Vänster. Höger. Vänster. Den känslan som infann sig då. Den känslan av gemenskap med människor som jag inte känt mer än ett par dagar. Det är ultimate happiness på riktigt. Sen kommer det lite mingelbilder från lekarna. Alla springer omkring som galningar, alla skrattar, ingen tänker på hur vi uppfattas av andra människor. Vi har bara genuint roligt. Det syns så tydligt på bilderna. Vi blev som barn på nytt allihop den kvällen. 18-åringar som 52-åringar. Den kvällen var vi lika gamla. Det är nog det bästa jag har varit med om. Någonsin.
Sen kommer bilderna som får det att brista. Bilderna från bryggan. När båten åker. Shit. Jag insåg hur mycket jag tycker om alla dom här människorna och hur mycket jag önskar att jag kunde träffa dom igen. Om jag träffade dom nu skulle jag bryta ihop av lycka. Jag skulle gråta för att jag var så himla lycklig. När jag ser dom få av oss som ska på boomerang tänker jag krama dom till döds. Jag saknar dom så himla mycket.
Tänker visa en bild för er. Bilden betyder sjukt mycket. Det är Ulf och jag på bryggan. Eller rättare sagt, Ulf är på båten, jag är på bryggan. Vi håller i varandra. Ett sista tappert försök att hålla ett stadigt tag i allt. Sillen räddade mig den dagen sen. Jag var på vippen att börja gråta över att alla åkte hem. Då tittar Sillen djupt in i mina ögon och säger med lugn röst:
”Dom kanske försvinner här ifrån ön, men dom försvinner aldrig här ifrån *lägger en hand på mitt huvud* eller här ifrån. *pekar på mitt hjärta*” Det var precis vad jag behövde, och det var precis det jag påmindes om nu när jag kollade på bilderna. Att även om dom inte alltid finns runt omkring mig, så har jag dom alltid med mig. Det jag har i mitt huvud och i mitt hjärta kan ingen ta ifrån mig. Just nu är jag väldigt glad över det. För nu saknar jag dom så det gör ont. Allihop.
Här är den. Ulf på båten. Jag och Petra på bryggan. Vi kämpade tappert, men båten var lite starkare.
