En Tvärsares Tankar Om Livet

Jag träffade Robert idag. Jag blir alltid lika glad när jag träffar honom.

Jag och Robert är barndomsvänner. Vi bodde precis bredvid varandra när vi var små. Robert bodde i ett vitt hus med ett torn på, i tornet fanns en bastu. Min mamma bodde i det huset när hon var liten. Sen byggde hon och pappa ett eget hus bredvid mammas barndomshus.

Ungefär i samma veva så bestämde sig min morfar och min mormor för att skiljas. Då sålde dom huset. Till Roberts föräldrar. Jag vet inte när dom flyttade dit och jag vet inte när vårt hus var färdigbyggt. Det jag vet är att den åttonde februari år nittonhundranittio föddes det en pojke till världen som kom att kallas Robert och den tolfte juni samma år föddes en flicka som fick namnet Emelie. 

Emelie och Robert lekte tillsammans, började skolan tillsammans, upptäckte världen tillsammans. 

Snart 19 år. Det är helt overkligt. Robert är den enda människan jag har känt hela mitt liv som jag inte är släkt med.

När vi var små ringde vi alltid till varandra för att kolla om vi kunde leka. Alltid. Vi bodde max trettio meter ifrån varandra, men vi ringde ändå. Roberts nummer var det enda jag kunde, och mitt nummer var det enda nummer Robert kunde. Vi kunde inte ens våra egna hemnummer, men vi kunde varandras.

Vi började lekis tillsammans. Folk brukar säga att dom kommer ihåg sin första skoldag jättetydligt. Det enda jag kommer ihåg är att jag hade en ryggsäck med en kanin på och att våra lärare sa att dom hade delat in oss i grupper efter hur vi bodde, men ändå hamnade jag och Robert i olika grupper. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var lite konstigt, men tänkte inte så mycket på det.

Jag har världens finaste bild på mig och Robert. Vi leker kurragömma. Jag står på ena sidan av ett träd och gömmer mig, Robert står på andra sidan och letar. Barnsligt oskyldiga.

Robert och jag klättrade jämt. Vi klättrade på ett berg i en hage en bit bort. Om jag skulle åka dit idag så är nog inte det där berget ett berg, men då var det ett berg och därför kommer det alltid att vara ett berg. Vi klättrade i två granar som låg i en annan hage en bit bort. En gång klättrade vi så högt att min mamma fick panik.

Vi upptäckte världen tillsammans. När vi var väldigt små kände vi bara till varandras trädgårdar. När vi blev lite större började vi röra oss i hagarna runt omkring våra hus och sen rörde vi oss bara längre och längre bort ju äldre vi blev. Världen var så stor. Och i varje ny glänta fanns ett nytt äventyr.

Det var tider det.

Detta inlägg postades lördag, februari 14th, 2009 kl. 1:26 f m och är arkiverad under Sånt där som betyder någonting. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.