All That I Know
England var fett värt. Min projektgrupp ska maila en massa musikjournalister. Hoppas dom är snälla.
Jag är inte hungrig.
Jag tycker illa om vissa människor på bilddagboken. Pretentiösa människor är det värsta jag vet. Pretentiösa människor som får beröm är snäppet värre.
Dumma människor kommer på dumma förklaringar. Du är en dum människa. Om du tänker på ordet avundsjuk en enda gång under tiden du läser det här inlägget, då är du en jättedum människa. Och jag vet att du kommer tänka ordet avundsjuk. För det är så du fungerar.
Jag förstår inte hela grejen med att fylla 18. Jag har fyllt 18. Tyckte inte alls att det var särskilt speciellt. Det enda jag tycker är helt okej med att fylla 18 är att jag får rösta. Det enda som liksom betyder något.
Folköl? Cigg? Krogen? Skit alltihop. Jävligt ytligt är det i alla fall. Och japp. Där kom det. Jag känner det. Det liksom svepte förbi mig. Jag vet att du tänker det. Avundsjuk… Avundsjuk…
Jag orkar inte. För det spelar ingen roll vad jag säger. Ni kommer ändå inte lyssna på mig. För ni har era små bortförklaringar. För allting. Ni lyssnar inte. Aldrig. Ni lever i er värld och jag i min. Jag pallar inte leva upp till en massa falska idiotiska fantasier om vad resten av världen tycker att man ska göra. Ni får gärna göra det om ni vill. Jag vill inte. Så enkelt är det.
jag har förklarat allt det här förut. Men nej. Ingen lyssnade. Ni skrattade. Jag vet varför ni skrattade, men det är ingen idé att förklara, för ni lyssnar som sagt inte.
Så vad fan. Kalla mig avundsjuk då. Om det får dig att må bättre.
Jag orkar verkligen inte bry mig.