Håltimme. Och en jobbig sådan.

Basgruppsmöte. Nu skulle det hända, vi skulle få reda på vilka länder vi ska vara på FN-rollspelet. Det var ganska spänt. Men för det första kan vi ju konstatera att min basgrupp suger. Oseriös utav bara helvete. Jag orkar inte med det.
Och sen kom det. Thailand. Tack så jävla mycket. Jag kommer få prata i 45 sekunder. Fuck off. Bitter och besviken.

På lunchen ljusnade det dock, vi åt med ett gäng naturare som precis hade dissikerat lungor. Man har rätt så roliga konversationer då. Sen tappade vi bort varandra en stund, men återfann varandra vid toaletterna där vi spenderade i stort sett hela lunchrasten. Att göra fotvågen är faktiskt riktigt underhållande. Planer gjordes upp inför sportlovet. Nu hoppas vi bara att snön ligger kvar.

Men sen blev jag bitter igen. Riktigt bitter.
Hittade dock soundtracket till Hair i mitt rum och kände att det var precis vad jag behövde. Sjukt bra musikal.

Och sen var det miniormöte, världens bästa Maria och världens bästa barn. Skratt och lek.

Och ja. Sen har det varit projektarbete. Ska sova nu så att jag kan gå upp tidigt och skriva klart lite stuff.

Men det finns ljusglimtar. Min fina kammarkör till exempel. Mycket fint. Extremt fint.
Det är dom som kommer rädda mig imorgon. När jag vill dö lite mer. Då kommer vi skratta åt eländet ihop.

Och då kommer allt kännas mycket, mycket bättre.

För övrigt har jag varit vaken sen klockan fem imorse. Kul grej. Verkligen. Nu är klockan 22.48. Jag är liiiite trött skulle man väl kunna säga.

En trött och irriterad mli på en katastrofal gångträning, är inte jättekul. Ifall ni undrade.

Har ni fortfarande inte sett Magnolia så tycker jag att ni ska göra det.

Min dag har bestått av balprat. En himla massa balprat. ”Jag tror att du skulle passa i en röd klänning.” ”Aa, och du borde typ ha en midnattsblå.” ”Kan man ha en blå klänning om man har gröna ögon?”
Det är ju bara typ ett halvår kvar till balen. Om jag ska behöva höra det här varje dag i ett halvår kommer jag bli galen. Jag kommer ta livet av mig.
Bara så ni vet.

Så jag gjorde ett försök. 
Och det fungerade.

Radioskuggan har upphört.
Och det känns så himla bra.

Indiana Jones brukade ju vara bra på riktigt. Det var äventyr. Det var spänning. Det var Harrison Ford i sitt esse. Det var riktiga råttor i riktiga tunnlar, inte fejkade myror i en fejkad djungel på kanten till fejkat stup.