Jag har fått finaste skivan i min brevlåda. Jag lyssnade igenom två låtar. Var beredd att lägga mig ner och dö redan då. Sen slog jag på låt nummer tre. Oj. Det finns inte ord. Det. Finns. Inte. Ord.

Alltså. Jag hulkgrät mig igenom hela stycket.

Ni förstår inte hur fint det är. Det är en människa som har tagit No End, Absolutely no Decorum, Echo Chamber och självklart Calleth You, Cometh I. Sen har har skrivit ihop det till ett klassiskt stycke. Alltså. Jag vill dö.

Jag kan inte skriva.

Spela det på min begravning bara så är jag nöjd.

Jag vill gå på konsert. Håkan eller The Ark.

Tro och Tvivel
Calleth You, Cometh I.

Det är det som räddar mig ikväll.

Dom får inte göra så här.

Han får inte bete sig som ett svin hela dagen, för att sen bli så jävla trevlig när mor och far kommer hem.
Han får inte provocera mig till vredesutbrott.

Och min pappa får absolut inte kalla mig för barnslig och skratta åt mig.

Jag kan inte leva så här.

Håltimme. Och en jobbig sådan.

Basgruppsmöte. Nu skulle det hända, vi skulle få reda på vilka länder vi ska vara på FN-rollspelet. Det var ganska spänt. Men för det första kan vi ju konstatera att min basgrupp suger. Oseriös utav bara helvete. Jag orkar inte med det.
Och sen kom det. Thailand. Tack så jävla mycket. Jag kommer få prata i 45 sekunder. Fuck off. Bitter och besviken.

På lunchen ljusnade det dock, vi åt med ett gäng naturare som precis hade dissikerat lungor. Man har rätt så roliga konversationer då. Sen tappade vi bort varandra en stund, men återfann varandra vid toaletterna där vi spenderade i stort sett hela lunchrasten. Att göra fotvågen är faktiskt riktigt underhållande. Planer gjordes upp inför sportlovet. Nu hoppas vi bara att snön ligger kvar.

Men sen blev jag bitter igen. Riktigt bitter.
Hittade dock soundtracket till Hair i mitt rum och kände att det var precis vad jag behövde. Sjukt bra musikal.

Och sen var det miniormöte, världens bästa Maria och världens bästa barn. Skratt och lek.

Och ja. Sen har det varit projektarbete. Ska sova nu så att jag kan gå upp tidigt och skriva klart lite stuff.

Jävlar vad bitter jag är.

Låten. 

Låten som passar för alla humör. Man kan spela den när man är så glad så man nästan spricker. När man är lyckligt kär. När man är olyckligt kär. När man är arg. När man är trött. När man är ledsen. När man vill dö. När man inte orkar mer. När man saknar någon så det gör ont. När man tänker tillbaka på glada dagar. När allt är åt helvete.

Då spelar man låten.

Är man så glad så att man nästan spricker, då hamnar man i extas.
Är man kär, då försvinner man bort i rosa moln och tänker att snart, snart gör jag det.
Är man olyckligt kär, då tycker man att livet är orättvist, men det finns ändå lite hopp där någonstans, det måste det ju, det hör jag ju, och du skulle bara veta att det är precis så här jag känner… 
När man är arg, då är man arg. Jävligt arg. Men när låten har gått på repeat ett tag, då är man mest ledsen och trött. För då har man tagit ut så himla mycket energi och ilska så att man till slut hamnar på golvet i en gråtande hög. Som fem-åringar gör när dom är riktigt förbannade och trötta. 
När man är trött så ger den en energi som man inte trodde fanns.
När man är ledsen så kan man sjunga med och gråta, och sjunga, och gråta. Och tänka att fan vad du är korkad som inte förstår det här. 
När man vill dö eller inte orkar mer, då spelar man den och förstår att det inte kan vara så illa som man tror.
När man saknar någon så det gör ont så kan man gråta lite till låten, för man mår alltid lite bättre när man har gråtit.
När man tänker tillbaka på glada dagar, för att låten är ihopkopplad med mina lyckligaste stunder, och det kommer den alltid vara.
När allt är åt helvete, då finns trummorna där, och dom bankar skiten ur allting. Om man blundar och bara koncentrerar sig på trummorna och pianot, då känns allt lite bättre sen. Sen kan man sjunga bort hopplöshet och ångest i refrängen.

Och sen kan man andas. 

Det finns en känsla i den låten. En känsla som aldrig kommer suddas ut. Känslan av att stå i ett hav av människor som alla tar i för allt dom är värda. Känslan av att allting slutar och börjar här. Känslan av att allt faller på plats. Känslan av sorg, lycka, hat, glädje, men framför allt kärlek. Känslan av att det är det här man lever för, att det är här man ska vara, att det är så här det ska vara. Känslan av att när låten slutar, då slutar även jag. 

Och allt det här uttrycks i en slinga utan ord. Bara några få toner, men så mycket känsla. 
Det går inte att förklara. Känslan som finns i mitt bröst är det bästa och det värsta på samma gång. Superlativen räcker inte till… 

I know it doesn’t make sense, but still…
Calleth you, Cometh I. 

puss och god natt.

Jag hänvisar härmed till Gud:
I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.

Och ja. Han är väl inte gud, men han skulle kunna vara. Namnet är Douglas Adams. Ringer det kanske en lite klocka någonstans? Hoppas det.