Äsch
Jag tänkte skriva någonting om hur jag ser fram emot det här med skräckblandad förtjusning. Men orden ville inte riktigt samarbeta. Så jag gav upp. Allt blev lite för tydligt. Jag vill inte att saker ska var tydliga. Det är läskigt. Helst ska saker vara helt oförståliga samtidigt som man nästan kan ana vad som händer om man bara är tillräckligt insatt. Folk som inte ska förstå, ska inte kunna förstå. Så tänker jag när jag skriver ner saker i det här som man kallar blogg. Blöh. Nu lägger jag ner och kollar på film.
åååh. En sak till bara. Dom visade Candy på Canal+ för några dagar sen. Sjukt bra film. Även fast den är sjukt deprimerande så är den så himla gullig och underbar.
Once upon a time there was Candy and Dan.
It was just the two of them and everything was gold.
He was handsome, and a very good criminal.
We lived on sunlight and chocolatebars.
He would clime balconys, clime everywhere, do anything for her.
Oh Danny boy… You came in to my life realy fast and I liked it.
But danny you said, you promised, you pointed at the skye.
That one is called Sirius, dogstar, but only here on earth.
How much do I love this sound in my ears?
Since there is only on thing to love and it can not be you.
Danny the daredevil. Candy went missing.